Inlägg

När jag blev upphämtad halv tio var det redan varmt och jag var lite orolig för hur det skulle gå att springa - men jag var fortfarande inställd på att klara mitt mål. När "startgrupp 1" som jag åkte med upp till Göteborg pratade om 1:18-1:19 och att det bara var vinden som var ivägen för dem så tänkte jag att då kan värmen inte vara så farlig - de borde ju veta!

Väl uppe i Göteborg stressade vi in på mässan för att hämta nummerlapparna - jag skulle ju ha gott om tid att gå runt sen när de startat. Med nummerlapparna i handen hittade vi ett bra träd att ta skugga under och jag tog det lugnt och åt mitt mellanmål medan de värmde upp. Jag gick upp till starten och hittade en bra plats att se elit, 1 och 2 starta loppet innan jag gick upp till sportmässan.

Med en timme kvar till start gick jag tillbaka trädet för att byta om för att vara klar att hinna se segraren komma springande! Jag hann precis se de första komma i mål innan BG dök upp. Att det kunde gå snabbt att springa visste jag men inte riktigt så snabbt... När jag hörde att han brutit pga värmen och fick förmaningar om att ta det lugnt började jag tänka om och bestämde mig för att vara nöjd med 1:50. Nu var det dags värma upp lite och förflytta mig mot startfållan på vägen dit hoppades jag på att hinna se Pelle springa i mål men så blev det inte, när det gått 1:27 från deras start och jag bara hade två minuter kvar stressade jag in längst fram i min grupp. I startfållan kände jag samma lycka som alltid - äntligen är det dags! Startskottet gick och första kilometern kändes okej men sen blev varje kilometer förhandling! Hur länge skulle kroppen hålla ut? Precis efter varje vätskestation kändes det okej men den känslan var kortvarig. Folk låg ut med banan och det var trångt - jag vet inte hur många gånger under både jag och andra skrek "håll höger om går" och det blev bara värre ju längre loppet gick. Vid 8 km var värmen hemskt, huvud och armar kokade så jag hade bestämt att vid nästa vätskestation bryter jag om det inte känns bättre men då kom det efterlängtade regnet. Vilken lycka - så glad över regn har jag aldrig varit tidigare! Tankarna på att bryta regnade bort och jag sprang glatt vidare samtidigt som jag såg andra bryta loppet för att ta skydd för regnet och många som stannade helt för att skydda sina mobiler/ipods. Tyvärr slutade det snabbt regna och sicksackande mellan löpare blev bara värre - nu var det inte bara de som gick man behövde springa om utan även alla tjejer med nya skor som kunde bli blöta om man trampade i vattenpölar. Tankarna om en bra tid var slopade för länge sedan och jag försökte istället njuta av loppet så gott det gick och tänka att alla kilometrar är viktiga till marathon! Vid 14 km kändes det som att det aldrig regnat och förhandlingen med mig själv var tillbaka. Vid avenyn var det riktigt tungt men ett stopp vid vätskestationen och ett par muggar vatten över huvud och armar så sprang jag vidare - hade jag kommit så här långt kunde jag lika väl ta mig till mål. Resterande bit av loppet gick i ett lugnt tempo där jag på många ställen fick slå mig fram mellan löpare för att överhuvudtaget komma någon vart. Många var helt borta och jag såg flera som trillade ihop mitt framför ögonen på mig. På vätskestationerna var det tomt på vatten och många fick stå och vänta för att få sin mugg - då var det minst 14 startgrupper kvar efter mig! På grund av det lugna tempot samlade jag energi och lyckades öka sista kilometern och hålla mitt tänkta tempo. Det kändes skönt att få avsluta starkt och jag är väldigt nöjd med att jag tog mig i mål med tanke på förutsättningarna! Det blev inga 1:47:30 utan det målet får leva kvar ett tag till. Tiden slutade på 01:57:27 och är två minuter bättre än förra årets Göteborgsvarv men 7 minuter sämre än mitt pers.

Trots denna upplevelsen är Göteborgsvarvet det roligaste loppet jag sprungit och jag kommer absolut göra det nästa år igen. Nästa mål blir att bli snabbare på milen så jag kommer framför alla företagsgrupper i startleden nästa år. Men först är det två veckors fokus på Stockholm marathon!

Hoppas ni orkade läsa hela inlägget och inte tröttnade efter hälften. Nu tackar jag för mig och lämnar över till nästa veckas bloggare...