Så, då var det över för den här gången. Årets löpmål är uppnått och veckans bloggskrivande är snart till ända.
Dagen igår blev en lång dag. Många kände sig kallade till berget och en del av dessa valde att börja sin resa mot Kullamannens rike klockan 09:00 i Ängelholm. Förutsättingarna var goda för en lång dag på stigen, i solsken, uppehållsväder och ca 15 grader. Vi var ett gäng ur Göta som ställde oss i startklungan inför den långa resan. Från Råbocka camping drog vi oss längs småkuperade och vindlande stigar till bron över Vege å. Därefter följde en flack resa över strandängar tills vi nådde Svanshall där vi hamnade på lite mer kuperade stigar längs den steniga stranden och genom skog. Vid 29 km nådde vi Rusthållargården i Arild och de som var sugna kunde vältra sig i mackor, hemmabakade energikakor, tomater, saltgurka och vätska. Vi från Göta hade spritt ut oss ganska väl i startfältet och jag har inte riktigt koll på alla, även om jag anar att jag sannolikt låg en bra bit bakom de övriga. Jag har ju inte haft så bra uppladdning inför det här loppet så jag försökte ta det ganska lugnt. Jag sprang med några orienterare från HSOK en stor del av tiden och vi höll ett tempo mellan 4:50-5:20 och kilometrarna flöt på i en behaglig resa. Efter Arild börjar det som ju ska vara det roliga. Vi var uppe, ungefär vid Himelstorp, ner en bit på klapperstensstranden till Nimis, upp till sadeln, sedan ner igen till Håkulls Mal och upp till Håkulls topp. Det är det som de kallar för Dödens Zon. Jag visste ju vad som skulle komma så jag var förberedd på att det bland annat handlade om en kvarts krypande... En bit från toppen på Håkul stötte jag ihop med de som sprungit den svarta rundan på 12,8 km, och de såg ju jämförelsevis väldigt pigga ut. Jag gick i mål tillsammans med dem, med skillnaden att de spurtade som vettvillingar och jag hade drygt 12 km kvar, och hade varit på benen i fyra timmar. Nu var jag dock i trakter som jag sprungit i flera tiotals gånger. Skillnaden var att de backar jag normalt flyter rätt bra upp och ner för, över rötter, bråte och stenar nu mest kändes som ett eländigt stapplande. Benen var ordentligt stumma och jag såg fram emot varje motlut, för då tillät jag mig att gå. Vid fyren möttes jag av en stor banderoll med "Heja Pappa" och min familj som hejade som om de aldrig gjort något annat. Det blev några minuters paus och intag av energi innan jag lunkade iväg igen. Nu hade jag passerat marathondistansen och bitvis ifrågasatte jag nödvändigheten av att ta mig fram i ytterligare en timme. För det var just så lång tid de sista 6 km tog för mig. Partiet kallas visserligen Drakryggen och består av fina stigar med fyra rejäla backar som ska bemästras. Den sista är uppför Håkul ännu en gång. Därefter var det bara en km till mål och jag lyckades faktiskt att springa om en medlöpare innan jag tog mig genom målportalen efter sex timmar och nio minuter.
Vi var ju flera från klubben som sprang, dels vi som sprang ultran och de som sprang några av de andra distanserna. Alla som tar sig an berget och springer någon av distanserna anser jag är en vinnare. I resutatlistan ser jag att vi var många som tog oss i mål och där klubbens namn även pryder prispallen i både ultra och svarta..
Just nu har jag precis avverkat ett kort simpass och tankarna börjar vandra till vad nästa mål ska bli. Ett bergslopp i Norge står högt på listan, men kanske blir det en simning från Danmark, längs bron. Den korta biten mellan Helsingör och Helsingborg finns ju redan i bagaget.