Ja, då var det snart dags. Imorgon går startskottet för årets upplaga av Kullamannen. Loppet har arrangerats i nuvarande tappnning två gånger tidigare. I år är det dock premiär för ultradistansen 45+. Det är ett rätt finurligt gäng som står som arrangörer och de är duktiga på att hitta på spektakulära upplevelselopp. Ultradistansen har fått namnet Himmel, hav och helvete, och det lär nog bli en bra beskrivning...
Klockan 09:00 går starten vid Råbocka camping i Ängelholm. Vi är ca 300 pers som därefter tar oss i lämplig takt längs strandkanten, på nya Kullaleden, mot Kullaberg. Efter 30 km lär vi vara lite småmöra i benen så då leds vi in i Dödens Zon, kortfattat går det ut på att ta sig mellan havet och topparna på Kullabergs norrsida ett antal gånger med siktet att vinna 2000 höjdmeter. Turen går ut mot Fyren och sedan återvänder vi till orienteringsklubbens stuga i Björkeröd, för målgång.
Detta lät som en riktigt god ide i höstas när anmälan pyntades in för starten. Egentligen hade jag tänkt att springa ett fjällmarathon och jag letade upp ett antal spännande lopp, främst i Norge. När så Kullamannen sträcktes ut till dryga marathondistansen så kändes det som att valet var lätt, på hemmaplan och allt.
Hur har då förberedelserna då gått till? Min dotter rider på Kullaberg så varje vecka har jag möjlighet att springa på berget. Jag har haft rätt många turer i backarna där och jag känner mig bekväm med den terräng som rundan har att erbjuda. Jag har dock ett problem med uppladdningen inför det här loppet. Att springa i runt sex-sju timmar kräver lång förberedelse, bland annat i att vänja kroppen i att använda fett som bränsle och även att få kroppen att klara att vara igång under denna tid.
Mitt senaste år har varit rätt långt från den optimala uppladdningen inför ett sådant här lopp. I höstas hade jag många förkylningar, som startade ungefär samtidigt som målgången i förra årets Trelleborgslopp. Kulmen av elendet var en hjärnhinneinflammation som innefattade all-inclusive på huset med lättuggad föda. När jag så hade kommit igång lite med träningen så skulle jag vara lite duktig och lägga plattor i trädgården, vilket gav mig en skada på ett knä. Troligen en överbelastning med ledinflammation som följd. Det långsiktiga träningsupplägget har altså fått rejält med stryk och jag har fått en tankeställare om en hel del i vardagen. Löpmässigt kom jag igång i mitten av mars och nu käns det iallafall riktigt bra att springa. Jag och Mattias Koch har sprungit ett hel del pass tillsammans, men det längsta är på 26 km. Visserligen sprang vi på berget, men det är ju nästan bara uppvärmning i sammanhanget.
Målet med morgondagens lopp blir att hålla kroppen i rörelse, låta kilometrarna rinna fram och försöka njuta av resan. Det kommre att bli en lång dag och jag inser att det kommer att jag blir tvungen att kämpa genom några dippar under resan. Det här med sluttid får vara ointressant för denna gång. Vi är ett gäng från Göta som springer imorgon och jag ser fram emot att leverera en resumé av upplevelserna imorgon kväll.