Man hör ofta det här med att det är viktigt att sätta upp mål för sin träning. Att det är bra för att inte tappa sugen, för att ha något som motiverar en till träning och för att helt enkelt förbättra sig.
En dag för inte så länge sedan passerade jag det ofrånkomliga 40-strecket. Ja, ålder då altså. Vad vore då mer passande än att dra iväg ett millopp sub 40? Jag har sprungit en del millopp och har aldrig fått till det riktigt. Ett millopp har alltid bestått i 3 km i flygande fläkt och 7 km pina. Jag har presterat tider på 5 km som borde möjliggöra sub 40 på milen, med pers på 17:10 som avslutning på en triathlonsprint.
Just det loppet har etsat sig fast i minnet. Jag fick en följare på cyklingen som jag kom ikapp strax efter vändpunkten, efter 20 km. Då lade han sig i mitt bakhjul och hängde på utan att jag lyckades rycka bort honom. Duktigt putt växlade jag så fort jag kunde för att få försprång ut på löpningen. Det tricket räckte inte, vi kom ut jämsides och fightades iväg i den 28-gradiga sommarvärmen. Jag kännde mig hyggligt fräsch men visste att jag inte hade någon vidare spurt och ville absolut inte vika ner mig mot någon som fuskat sig fram på cyklingen. Jag ansträngde mig i konsten att verka oberörd och ha fullt med krafter kvar, vilket ju förståss var rena ljuget. Jag lade sedan alla krafter i ett ryck vid vändpunkten, med 2,5 km kvar. Det höll i mål och jag vann just den kampen och satte dessutom pers på 5 km.
Men nu åter till målet sub 40 som 40+are. Det räcker ju inte med ett mål, man ska ju ta sig till målet oxå. Jag hade vid det här tillfället varit ifrån den målinriktade löpningen ett tag och funderade på hur upplägget skulle se ut. Eter lite funderande tyckte jag att det här http://www.time-to-run.com/training/10k/sub40.htmv verkade lovande. Jag satte även tidpunkt för när det fantastiska skulle ske och det var under Malmömilen 2011 jag skulle klämma till. Jag startade träningen på försommaren 2010 och körde träninggschemat målinriktat i ungefär ett år. I stort sett varje vecka sprang jag banan i på lunchen, i Malmö. Datumet närmade sig och jag lyckades givetvis få en förkylning före loppet och hade inte haft någon träning på två veckor när startskottet smällde. Jag tänkte gå ut i 3:45 de första tre för att därefter gå ner i tempo, göra de fem på drygt 19 och ha marginal på avslutande fem. Efter Turning Torso (som alla löplopp ska runda) började motvinden och syran började fylla på benen. Här kom Magnus Ransheim upp jämsides med mig och vi sprang sida vid sida någon kilometer. Vid 9 km låg jag på 35:50 och jag tyckte att det borde funka, duktigt trött, men man en liten ökning på slutet borde man ju få till. Målet kom och tidchippet berättade att jag hade passerat mål, på 40.01... Tror aldrig jag varit så besviken efter ett lopp!
Efter det körde jag mest terränglöpning och satte som kommande års mål att köra ett längre terränglopp. Det blev Kullamannen - dödens zon. Träningen blev till stor del förlagd i terräng och det innebär ju bra variation i träningen, med naturliga intervaller, styrka, kordination och balans. När jag hade gått i mål på Kullamannen slängde jag in en sen anmälan till Malmömilen. Jag kände mig i god form, planerade att gå ut rätt lugnt och öka sista fem. De hade lagt om några partier och jag tyckte inte att km markeringarna stämde med gps:en. När målportalen väl passerats kollade jag ner på klockan och kunde inte låta bli att småle. I resultatlistan hade jag lyckagts pricka 40,01 ytterligare en gång. Och en sak kan jag våga lova, att någon Malmömil blir det inte i år!