Ja, och vilken vecka är inte det förresten, speciell alltså. Detta är en filosofi som jag tror är viktig att leva efter, att ta vara på dagarna och se även de små pärlorna i vardagen som speciella och värdefulla. Denna vecka är det dock inte enbart de små pärlorna som gör den speciell. Förutom att jag har fått förmånen att dela med mig av några ord här i staffettbloggen så ska jag springa min första ultra på lördag. Fram tills dess ska jag dela med mig om hur min väg till detta steg har varit och vad som driver mig som löpare.
Först ska jag dock berätta lite om mig själv, vad som har inspirerat mig och vad Göta har betytt för mig genom åren. Faktiskt kom jag i kontakt med klubben, lite perifert, för ungefär två decennier sedan. I den vevan kom jag på att jag trivdes med att springa och det var när jag träffade Kaj Dewens jag blev inspirerad och började springa på riktigt och även körde mitt första millopp som student i Linköping. Vid den tidpunkten tränade jag även en del simning och körde mitt första triathlon. Premiären blev ett studentmästerskap i just Linköping. Simningen var easy peasy, upp som femma och föll till näst sist på cyklingen... Men fan den som ger sig, det har blivit några triathlon till under åren under Triathlon Syds och Umeå Triathlons flagg. För femton år sedan flyttade jag och min blivande hustru till Helsingborg och livet på räkmackan ändrade lite riktning med mer tid till jobb och familjebildande. Jag hittade inte riktigt någon klubbtillhörighet och träningen blev lite blekare under ett tag.
För ett par år sedan hade jag dock turen att få jobba en period tilsammans med inspiratören Lotta Lewis Jonsson och löpglädjen fick en ny gnista. Ett antal löpturer i Malmö har vi avverkat tillsammans och hon blev nog rätt irritread över att jag skulle springa över varenda parkbänk och stenblock i frustrationen av den höjdmeterbefriade terrängen. I den vevan dök ju även nästa kontakt med IS Göta upp.
Under åren har jag mest tränat för mitt eget välbefinnande över känslan att lättsamt flyta fram över stock, rot och sten, känna trycket i cykeln uppför en serpentinväg i bergen eller att vara ett med vågorna vid ett pass i sundet. Jag har nog aldrig varit en utpräglad tävlingsmänniska, tävlingarna ställde mest till det i träningen. Min främsta tävlingsmerit är nog att jag varit sex sekunder efter Tony Lavesson i vinter biathle, vilket räckte till en silverpeng i unga gubbklassen:).
Imorgon tänkte jag berätta sagan om 40+aren som skulle prestera 40-.