Inlägg

Martin undrade i inledningen av sitt bloggande över vad han skulle skriva om under sin vilovecka INFÖR Hamburg marathon. För mig är det vilovecka EFTER Copenhagen ultramarathon som gäller. Att det är vilovecka som gäller insåg jag först när jag på en fråga om råd om lopp inför helgen fick rådet av BG att inte springa något lopp alls, utan att i stället låta mina trasiga muskelfibrer vila. Mycket till löpning blir det nog därmed inte den här veckan. J

Vad var det då mina muskelfibrer fick stå ut med under Copenhagen ultramarathon? Jo 50 km, en kort sträcka i ultrasammanhang. Alternativet, 100 km, kändes för långt med tanke på att det var ultradebut. Loppet ägde rum i Albertslund strax utanför Köpenhamn och vi var 21 startande på 50 km, 37 på 100 km och 38 på marathondistansen; ett litet, men charmigt lopp med andra ord. Det var 5 varv på en milbana som gällde (75% asfalt). Planen var att ta det som ett långpass och jag hade sällskap av Lotta Alvérus från Göta och Lotta Sjöberg från HSOK.

Jag vill börja med att säga att det var en fantastisk löpupplevelse hela vägen, så muskelfibrerna (eller åtminstone jag) fick en rejäl dos av glädje. Första varvet tog vi som uppvärmning. Tanken var att springa den första milen på 55 min, men det sprack. För att sinka oss själva passade vi på att pudra våra näsor och fika lite som start på varv två. Trots att vi ödslade tid på detta gick det andra varvet snabbare. Vi hittade ett tempo som kändes bekvämt, ca 5 min/km. Efter två varv valde Lotta S, som fick känning i baksidan av låret att sänka farten, för att vara säker på att hålla hela vägen. Jag och Lotta A tuffade däremot vidare och ökade tempot ytterligare lite grann tredje varvet. Toa och energipåfyllning vid varje varvning blev rutin. Mellan varv 3 och 4 tog det längre tid än vanligt, så vi kompenserade det med att strunta i ett stopp inför sista varvet. Löpmässigt höll vi vårt tempo, mellan 4,50 och 5 min/km även fjärde varvet trots att det inte ser ut så på varvtiderna, men de har ju med våra pauser att göra. Sista varvet visade klockan dessutom på 4.40 och till och med under det mot slutet. Summa summarum ett gött långpass i soligt väder, i trevlig miljö och med bästa sällskap. Vi sprang över mållinjen sida vid sida och hamnade därmed på en delad andraplats. Sluttiden blev 4.16, klart bättre än planerade 4.35. För Lotta var det inte bara ultradebut, utan även marathondebut, så när vi passerade 42 km gjorde vi några extra glädjeskutt.

Jag har aldrig känt mig så stark på ett långpass om jag t ex jämför med alla Möllepass jag sprungit, så nästa gång blir det längre! Häftigast av allt var nog att de som kom etta och tvåa på 100 km var båda kvinnor (hur ofta händer det att tjejerna springer snabbare än vad killarna gör??) och de höll samma medeltempo som jag och Lotta höll på våra 50 km. Det måste ju provas!!!