Mina vänner
Som säkert alla vet är Hamburg maraton över och så här i skrivande stund känns det verkligen i låren och att gå ner för trappan är svårt och vådligt projekt.
Dagarna i sammanfattning.
08:03 dvs. tre minuter efter avtalad tid hämtade Lars mig. BG stod redo, men Fredrik var minst 10 sekunder försenad. Utöver detta hade vi tappat tid då Lars tidigare stannat till för att köpa pasta på Preem. Allt detta ledde till att vi missade båten med tre bilars marginal. Resten av resan förflöt planenligt så när som lite irrande i Hamburg stadskärna, men reseledaren skall inte lastas för detta då hela vägnätet var omlagt p.g.a. morgondagens evenemang. Hotellet (Elyseum) var ett härligt uppsnofsat 70-talskomplex med välstädade heltäckningsmattor och alla tänkbara bekvämligheter, helt olikt den vanliga Götastandaren. Samma kvällen åt Lars gult ris, Fredrik och BG alldagliga pastarätter, jag tog en pizza med samma omkrets som ett brunnslock min givmilda natur lät även Lars ta del av denna monstruösa anrättning då hans gula ris inte till fullo fyllde hans atletiska kropp. Efter en kort rundtur i närområdet tog Fredrik och jag en löprunda kring hotellet, då det kunde konstateras att Hamburg likt alla stor städer har fina stadsdelar och mindre fina stadsdelar.
På natten sov jag som en stock och drömde om min fina nya strumpor.
Tävlingsdagen
Planen var lika briljant som enkel, hitta din farthållare och ligg bakom honom som en skugga. Naturligtvis fanns ingen av de båda utlovade herrarna på plats när startsignalen gick, så jag skulle få lösa det själv och så här i efterhand hade det inte gjort någon skillnad för jag hittade två killar från Hamburgs officerskola som höll exakt rätt tempo så det vara bara att hänga på. Från tredje till trettiofemte kilometern följde jag dessa båda hack i häl, då plötsligt den ene började sacka och från och med det ögonblicket såg jag dem aldrig mer. Inte för att klandra någon men i samma skede kom mitt eget ras, det började med ryckningar i vänster ljumske och efter några okontrollerade krängningar av benet satte krampen in, först i vänster lår och sedan i höger. I detta skede av anstängningsnivå går det inte inte längre att peppa sig själv, utan nu slår kroppen på överlevnadsmekanismerna och tacka Gud för kravallstängsel och greppvänliga träd som man kunde hålla fast i, annars hade jag legat kvar på Hamburgs gator ännu. Funderade på att bryta en miljon gånger, men lite heder måste jag ändå få behålla. Kan kanske, så här i slutet av mitt utlägg skriva lite om dagens förutsättningar; vädret - perfekt. Banan - perfekt. Publiken - perfekt och uppladdningen - perfekt. Men lik förbannat når man inte hela vägen och det är väl det som så här i efterhand är tjusningen med det hela och att inte ta något för givet. Du kommer få ett brutalt och rättvist kvitto ifall du missat något i din maratonträning eller om du inte disponerat loppet optimalt. Men med en dåres enfald är det bara att ta nya tag och om ett par veckor är det Springtime och när man står där bakom stadsteatern spelar det som hände i Hamburg inte så stor roll. Vår eminenta reseledare visade sig stå för dagens insats och jag är djupt imponerad över honom - det trodde jag aldrig.
Hemresan
Efter ett mycket kort stopp för att återlämna mitt chip (max 20 min.) bjöd Lars på sightseeing i Hamburg till allas stora förtjusning. Efter denna överdos av intryck sov jag mest och har bara fragmenterade bilder av återstoden hemresan. Nu blir det vila och familjetid i minst två dygn.
Nästa gång då jävlar...