Inlägg

Jag har fått en ny kollega i form av före detta landslagslöparen Johan Wallerstein och tänkte att en intervju med honom kunde vara intressant. Här kommer den:

Intervju med Johan Wallerstein 28/3

T: Johan, du har tagit SM-guld på 3000 två gånger, du har även SM-medaljer på 1500 och 5000. Du har varit med i Finnkampen fyra gånger och du har två starter i EM. Vilken av dessa meriter värderar du högst?

J: Min tid på 3000 m är den framgång jag värderar högst (7.54,43 inomhus Stockholm 2009). Den tiden var riktigt bra. Jag värderar inte mästerskapen för jag sprang så dåligt på båda EM jag var med på. Jag blev tvåa och bästa svensk på 1500m på Finnkampen. Jag var sista-seedad i loppet och slutade som otippad tvåa. Det var bra. Finnkampen i Helsingfors är ganska stort.

T: Så du värderar din tid på 3000 som din största merit. Var detta också din största idrottsupplevelse?

J: Nej, men den tiden var det största lyftet. Jag lyfte mig också när jag var med i en SM-final för första gången för då visste ingen vem jag var. Det var ett stort lyft. Det var på 1500m och jag kom femma och ingen hade hört talas om mig. Men jag vill nog säga att de största idrottsögonblicken har jag haft när jag har känt att jag har varit i riktigt bra form och det behöver inte ha varit på en arena. Jag kommer ihåg en gång här i Lund, jag var ofta i bäst form i september. Jag sprang några träningspass och det fanns inget motstånd. Det bara flöt. Jag kände mig som om jag var överlägset bäst. Fast jag hade ingen att tävla mot (skrattar). Jag stack till Lunds IP en gång och provade att springa 1000m på 2:29 och det klarade jag bara så där utan förberedelse. Alltså det är ju inte sådär jättesnabbt men det var inte max insats heller. Jag kan nog säga att de ögonblicken var mina största idrottsupplevelser. Jag är inte så nöjd med mina lopp, förutom mitt 3000m-lopp och ett lopp i Budapest. Hmm …. det var en bra fråga.

T: På Wikipedia står det att du är en före detta (landslags-) löpare. När du summerar din karriär hur känner du då? Känner du dig nöjd?

J: Jag är nöjd med att jag gav allt … men jag är inte nöjd med resultaten.

T: Vad hade du för mål?

J: Alltså … jag borde ha gjort bättre tider på 1500 och 5000. Jag borde ha sprungit 10000. På 3000 fick jag ut mycket men på 1500 borde jag ha gjort 3:40 - 3:41 och på 5000 borde jag ha gjort 13:30 i alla fall. Det är vad min tid på 3000 motsvarar på de distanserna.

T: På 10000 gjorde du 30:06.

J: Ja, det var i Japan jag gjorde den tiden men jag gjorde inget riktigt försök på 10000. Loppet i japan var inte optimalt. Jag borde kunnat springa banlopp på under 29. Jag skulle sprungit 10000 i Portugal eller Spanien 2011 men jag blev skadad så jag fick ställa in det. Det var den skadan som avslutade min satsning annars hade jag fortsatt ett år till. Det var inte så allvarligt, det var ischias, men jag kunde inte springa på en månad.
I det stora hela är jag nöjd. Jag är nöjd med att jag gav allt och det viktigaste är alla trevliga människor jag har mött. De är viktigare än resultaten.

T: Du ser ut att vara i bra form. Springer du något idag?

J: Nja, jag är inte i bra form. Lite för mycket stillasittande. Jag tränar lite styrketräning men jag springer inte. Vi får se framåt sommaren om jag tar upp löpningen. Jag är lite sugen och jag har ganska många par oanvända löparskor hemma. Det kan ju vara ett argument (skrattar).

T: Förutom dina löparmeriter är du kanske mest känd för att ha kritiserar löparlandslagets träningsmetoder. Kan du i korta drag berätta vad den kritiken går ut på?

J: Ja, alltså svensk landslagslöpning tittar för mycket inåt och inte så mycket utåt. Resultaten har stagnerat och inte utvecklats de senaste tjugo-trettio åren. Jag gjorde en liten undersökning av statistiken och kom fram till att de bästa resultaten i Sverige gjordes i snitt 1982 för män. Det finns lite resonemang runt det på min blogg (http://jwallerstein.blogspot.se/). För Europa är motsvarande år 1998. Det tycker jag talar för att vi inte har utvecklats med resten av Europa. Det har varit en och samma person som har varit ansvarig under de senaste 12 åren och det har varit han som har bestämt hur svensk löpning ska organiseras och då resultaten inte har utvecklats tycker jag att det finns belägg för att kritisera. Dessutom kan jag inte ställa mig bakom den ledarstil som finns idag. Förbundskaptenen har till exempel sagt (andrahandsinformation) att "… diktatorstypen KAN vara bra inom löpning och friidrott.." när ledarstilen varit uppe till diskussion. Det tror inte jag. Jag tror inte att diktatorer har ett berättigande någonstans. Man kör över människor och det tycker jag är fel.

T: Är det något konkret i själva träningsuppläggen som du har kritik mot?

J: Ja, jag tror att vi tränar för hårt … eller vi tränar inte hårt på rätt sätt. Vi tränar nog för få hårda pass men de hårda passen vi tränar, tränar vi för hårt. För mycket mjölksyra, för mycket nedbrytningsprodukter. När jag sett världseliten träna så får jag känslan av att de har större koll på var gränserna går.  Svenska tränare har inte erfarenheten och vet inte riktigt hur man ska göra.

T: Så är den enkla lösningen helt enkelt att ta in en utländsk, framgångsrik tränare?

J: Det hade varit ett bra sätt men det hade kostat mycket. Det krävs mer pengar för att få bra löpning i Sverige. Det skulle nog behövas en halv miljon i budget per löpare man väljer att satsa på. Jämför det med att friidrottsförbundet idag betalar träningsläger för ett fåtal löpare motsvarande 10-20000kr. Vi har ju dessutom klimatet mot oss i det här landet.

T: Menar du att den typen av pengar finns i utlandet?

J: I vissa länder är det så. I Spanien är de proffs och i Italien. I stora delar av Europa har man militären som avlönar elitidrottsmän. De har det som ett jobb i sann gammal öststatstradition. I USA har man Nike som ensamma har gjort så att amerikansk löpning blivit så oerhört mycket bättre. Vi har ingen kontakt med de stora skobolagen i Sverige. Hässelby har en modell där man avlönar två arabiska löpare som bor och tränar i Marocko. De är ganska bra men modellen är av naturliga skäl svår att kopiera och överföra till landslaget.
Innan vi har en lösning på pengaproblemet så kommer vi inte att få fram några riktigt bra löpare i Sverige. Så är det. Det kommer inte att komma någon riktigt bra svensk löpare som vi kan se på de stora galorna. Men, men (suck) … vi får se om jag har fel.
Det kan komma fram bra löpare på en mindre budget men då är det slumpens skördar.

T: Till slut … det finns ju gott om veterantävlingar i Sverige inom löpningen. Tror du att vi får se dig där om några år?

J: Nej, det är nog inte så troligt. Jag vet inte … men jag tror inte att det är så troligt. Jag kommer nog att titta på tävlingar för det tycker jag är roligt men att jag skulle delta känns tveksamt.

Vi får väl se om han har fel ;)