Inlägg

Som biokemist och forskare slås jag av hur fullständigt fantastisk vår kropp är. Så fantastisk och komplicerad är den att vi trots enorma forskningsinsatser under många, många år fortfarande vet ganska lite om hur kroppens alla system fungerar. Faktum är att för varje sak vi lär oss upptäcker vi nya saker vi inte förstår. På 1700-talet trodde man på allvar att naturvetenskapens dagar var räknade för man hade i stort sett hade löst alla gåtor. Det var ett uttalande i klass med det Bill Gates gjorde när han sa att internet bara var en fluga.
Vad vi vet sedan 1940-talet är att ATP (adenosin tri-fosfat) är kroppens energivaluta. Alla muskler och de flesta andra processer drivs av att ATP delas upp i två delar. Magiskt. Vad vi också vet är att vi har tillräckligt med ATP i kroppen för att springa i två sekunder. Inte särskilt imponerande. Inom två sekunder måste alltså ATP-molekylerna sättas ihop igen om inte energin ska ta tvärslut. Kroppen har en sorts snabbladdningssystem som består av kreatinfosfat. Kreatinfosfat agerar som en energibuffert och laddar blixtsnabbt upp ATP. Vilken tur. Jag glömde visst att säga att förrådet av kreatinfosfat räcker ca 8 sekunder.
Lyckligtvis finns det flera andra system som, lite mer varaktigt, kan fylla på med ATP men dessa är långsammare. Om man räknar på hur snabbt ATP fylls på kommer man fram till att man har, mellan tummen och pekfingret, 20 sekunders arbete i full kraft innan man måste sänka intensiteten i arbetet för att energin börjar tryta. Detta är den biokemiska förklaringen till varför hastigheten på 100 m (WR 9,58) och 200 m (WR 19,19) är ungefär densamma medan den på 400 m (WR 43,18) sjunker markant.
Det snabbaste och mest effektiva sättet för kroppen att generera ny ATP är genom att använda glukos. Glukos finns lagrat i muskler och lever i form av glykogen. Det är när glykogenet tar slut som man går in i väggen. Hjärnan måste ha glukos och när den börjar tryta slår hjärnan till alla bromsar för att spara. Hos en vältränad person räcker glykogenet i ungefär tre mil sen är det slut.
Som tur är har kroppen ett sätt att hantera det här också. Första steget är att ställa om till att huvudsakligen bränna fett. Fett är oerhört energirikt. Vi skulle kunna springa i mer än 50 mil på fettet i en normalslank person fast vi skulle få springa långsamt för att utvinna energi ur fett är en relativt långsam process. Det går åt väldigt mycket syre för att omvandla fett till ATP och det är därför man när man kört slut på glykogenet kan uppleva det lite underliga i att ha en häftig andning samtidigt som man har en relativt låg puls.
Men när fettet är slut är det väl slut? Nej, faktiskt inte. När fettet är slut kan kroppen använda protein som bränsle (snacka om multi fuel). Nackdelen med att använda protein är att det vi då förbränner är våra egna muskler och det är ju inte helt optimalt.

Jag slutar där. Till er som fick en obehaglig känsla av skola och föreläsning ber jag om ursäkt. Jag tycker att det här är helt fascinerande men borde förstås förstå att inte alla tycker likadant.
Undrar du något så fråga gärna så ska jag försöka svara.

Det blev bara ett morgonpass idag men ett väldigt fint sådant. Några minus, sol och vindstilla. Mumma för själen.