Inlägg

Nu är det min tur.
Min tur att varje dag i en hel vecka få göra mig hörd här på vår fina Götaweb. Vilket privilegium!

Jag ska kanske börja med att presentera mig. Jag heter Thom och är 48 år. Bor tillsammans med mina tre tonårsbarn i ett litet hus i Vallåkra. Ett stenkast från ålderdomshemmet så den flytten blir inga större problem.

Springa började jag med på lågstadiet. En klasskompis mamma var orienterare och ordnade en nybörjarkurs i skolan. Vi satt några kvällar och plitade med karta och kompass och nästan innan jag hann blinka var det dags för första tävlingen och klassen var H10P (herrar 10 år par). Roligt var det och jag tävlade aktivt fram till första året på gymnasiet. Det var nog inte skolarbetet som fick mig att sluta med orienteringen utan snarare kompisar, tjejer och fester.

Löpningen fick nu en lång paus och det var inte förrän i trettioårsålder den kom tillbaka i mitt liv i form av utmaningar ifrån kompisar. Så följde många år med liknande mönster. Först en vadslagning, gärna med ett par öl inblandade. Sedan hård träning i några månader, smärtan i vaderna som kom tillsammans med intervallträningen och till slut loppet som genomfördes men med så mycket lidande att träningen sedan fick ligga nere tills det var dags för nästa utmaning.

Men, men, trots all har jag fortsatt att springa. Jag har lärt av mina misstag. Lärt mig lyssna på min kropp och att vara ödmjuk mot den. Tålamodet kommer med åldern. Det blir längre och längre lopp. Fler och fler träningsmil. Lyckan är att få vara hel och att känna att benen vill ut på en runda till.

Igår fick jag till en magisk runda. Gav mig hemifrån med en liter vatten, en banan och ett par solids. Vädret var fantastiskt och stegen bar mot havet. Till Glumslöv och sedan Sundvik, en betagande utsikt när man kommer upp mot utsiktspunkten, därefter längs vattnet med solen i ryggen ända bort till Råå. Från Råå längs Råån till Gantofta och sedan en extra sväng till Fjärestad innan det bar hemåt igen. Klockan visar drygt 30 km och jag är trött och nöjd.