|
Jag gissar att många med mig vardagsjoggade en hel del innan man blev frälst av Göta och började springa på "riktigt". Vet inte hur många km jag har avverkat som glad amatör, på med skorna och ut i slingan, ett varv eller två, alltid i samma fart. År ut och år in. Men så hände något, från att alltid varit helt slut när jag var klar med rundan började flåset bli bättre, blodsmaken var inte lika intensiv som tidigare och jag kände att farten hade ökat. Men det hade ju varit kul att veta hur lång tid rundan tog? Så det började med att jag kollade köksklockan innan jag joggade iväg och sen igen när jag kom tillbaks. Någonstans mellan 35-40 minuter tog rundan, som på den tiden gick från Erik Dahlbergsgatan till Pålsjö, delar av slingan och tillbaks, hade ingen aning om hur lång rundan var, men jobbigt var det. I bland kände jag att det hade gått fortare än vanligt och då kastade jag mig in och kollade köksklockan för att inte missa någon minut, nytt pers, Yes!
Nästa steg i utvecklingen var en löparklocka modell "den man får på köpet av en träningstidning". Enkel och bra, start och stopp, och man slapp kasta sig in och kolla köksklockan efter rundan. Jag fick till och med veta tiden på sekunden, otroligt! Den användes flitigt fram tills jag gick med i Göta och fick se att (nästan) alla sprang runt med den ena coolare klockan än den andre, fick lära mig att det fanns både Garmin och Suunto. Klockor med gps!, kmtider! intervalltider! och allt lull-lull som man självklart inte kan vara utan.
2011, efter lång fundering och mycket efterforskning inhandlades en Garmin Forerunner 305, stor och klumpig men jisses vad mycket den kunde, den höll reda på allt, tom pulsen. Jag kunde bara ge mig ut och springa och den talade om hur fort det gick och hur många km jag varit ute, magiskt! För att inte tala om intervallpassen med Göta, tider på 400, 800 eller 3000m som man inte hade riktigt koll på tidigare, och det visades med en hundradels precision, hallelujah! 
305:an och jag har hängt ihop länge och blivit riktigt bra kompisar, vi har svettats ihop på både tävling och träning, alltid lika trogen, i ur och skur. Så det är inte konstigt att man känner sig som en svikare när man stressat iväg till träning och klockan ligger ensam kvar hemma.
Så man kan väl sammanfatta det med att klockan har blivit viktig, inte bara för att kolla snabba intervaller utan även lära mig hålla ett jämt, distanstempo. Jag har lyckats justera mina långrundor från 4:37 till 5:10 i snitt, en liten justering som inte sliter och kroppen verkar trivs med. :)
Fortsättning följer... /Jonas
Kommentarer (0)
|
|