Varför tränar vi? Eller den rätta frågan kan i vårt fall vara : Varför springer vi? Och varför springer vi hela tiden? Är vi på väg någonstans eller älskar vi bara att pressa kroppen och se hur bra vi kan bli? Svaren är nog lika många som det finns löpare och motionärer på våra gator. Jag började springa som en del av att gå ner i vikt och få kroppen fräsch efter drogmissbruk och övervikt och trots mycket skador fortsatte jag att springa. Jag tränade ännu hårdare när jag och min fru fick beskedet att vi skulle få svårt att få barn. Enligt läkaren simmade dom bra men där fanns inte särskilt många. Chansen var liten och det kändes ungefär som den där trissreklamen där han killen står framme vid disken och frågar om någon verkligen vinner på dom här..
Redan när jag träffade min fru så fick jag klart för mig att hon verkligen ville ha barn. Givetvis tyckte jag detta lät som en bra ide´men jag blev fundersam. Jag hade aldrig råkat göra någon gravid och tiden gick men inget hände så vi sökte hjälp och där kom beskedet att det skulle bli svårt och vi blev skickade på IVF utredning. Tanken på ett barn blev avlägset men hoppet blev större när vi fick besked om att vi skulle få hjälp genom IVF, eller provrörsbefruktning som det heter i folkmun. Äntligen skulle det fixa sig. Allt detta är en lång och smärtsam process och inget vi visste nåt om. Vi trodde att det bara va att åka in och stoppa dit det så var där ett barn. Ungefär så trodde vi men det visade sig att det var helt fel. Vi gjorde försök på försök men det blev missfall och misslyckade graviditeter och eftersom staten endast bekostar 3 försök så var det antingen sluta eller betala själv. Jag gick in och kollade på privat hjälp och blev alldeles blek när jag läste att 3 försök kostade 68 000... Jag som fortfarande har skulder efter mitt missbruk som jag betalar på varje månad skulle upp med 68 000! Fan fan fan! Vi lyckades spara ihop hälften och fick avbetala hälften och försöken drog igång. Vid varje försök åkte vi hem och väntade och hoppades men missfallen och misslyckanden avlöste varandra och för varje gång det hände såg jag min fru bryta ihop mer och mer! Jag tränade hårdare och mer, ändrade kosten, drog ner på alkohol. Ja, allt för att förbättra möjligheterna men ingen framgång! Jag satte mig faktiskt med Jenny i soffan vid ett tillfälle och gav henne en väg ut. Jag sa helt enkelt till henne att sticka och hitta någon som fungerade som man ska och kunde ge henne vad hon ville. Ni förstår såklart att hon stannade! :)
Till slut gav vi upp och efter några månader blev vi spontangravida och den glädjen jag känner varje gång jag tittar på min son är svår att beskriva här! Han är mitt allt! Vårt mirakel! Under den här tiden så blev Team Klingan ännu starkare . Team Klingan kallar vi oss i vår familj, mina föräldrar och min brors familj. Vi har alla gått igenom mycket. Drogmissbruk, cancer med såväl bra utgång som min svägerskas mor som gick bort(RIP), pappas sjukdom, våra problem och mycket annat men vi står enade och vi står starka! Team Klingan är det bultande hjärtat och en bidragande orsak till allt jag lyckats med i livet! Min dröm är att Team Klingan blir mitt team under min maratondebut i Helsingborg nästa år. Att dom står ut med banan och ger mig support och min energi och när jag till slut går i mål på sub3 så vill jag och drömmer om att dom alla står i målområdet och tar emot mig för utan dom är jag ingenting!!
Mamma, Pappa, Brorsan, Jenny, Sophie, Max, My, Levi och Hollie, jag älskar er!!
Brorsan & Jag i sommarstugan.
i Julas Sophie & Brorsan bröllop Thailand
Farfar (kingen enl han sj) & Hollie Farmor & Max.
Levi & Hollie- mina fina brorsbarn.
Brorsan- matchens lirare.
Med detta vill jag tacka för min vecka och för att ni läste! Jag har mycket jobb i helgen och måste därför ägna mig åt det.
/Han med teamet!