Löpning skapar känslor, precis som idrott generellt! Man hinner tänka en hel del på ett långpass och jag tänker mycket och ofta, nästan lika mycket som jag pratar (bara nästan). Jag vet inte hur det är för er andra men för mig är tänkandet under löpningen som en form av terapi. Jag skrattar och jag gråter när jag springer. Givetvis inte hela tiden men ibland. Jag sprang och grät när min hund blev sjuk och gick bort, likaså när farmor och mormor dog. Jag tänker ibland på mina vänner som lämnat och annat som känns tungt! Men jag skrattar och ler ännu mer när jag springer. Jag tror det är för att jag känner mig fri!
Detta hände i söndags kväll när jag sprang tröskelpass. Jag missade tyvärr helgens terränglopp pga en tuff natt med minimalt med sömn och jag kastade in handduken på morgonen.
Min plan var att hjälpa till med funktionärsdelen innan och sen springa både 4 och 8 km. Bra träning för mig som
inte har tillgång till en sådan bana så ofta.
Jag ville ändå köra mitt pass som jag efter lite trixande i huvudet gjorde om till 20 km med 6km tröskel. Tröskeln skulle
ligga i mitt dröm(?)tempo på halvmaran, alltså 3:48 tempo vilket ger sub80 och den skulle starta efter 10 km. Hartman
har påpekat hur bra effekt han fått av att starta trösklar efter 10-12 km och han är ju grym . Jag inledde med 10 km i 4:37
tempo för att sedan öka och göra 6 km i 3:49 (acceptabel missräkning) och avsluta med 3,3 km nerjogg och lagom till att
jag kom in genom dörren så rann tårarna och frugan kollade undrande på mig! Jag kan inte förklara vad som händer i min kropp eller om det finns någon förklaring, jag kanske är en blödig fjant helt enkelt men gemensamt är att det oftast händer när jag pressar mig ! Nu ska ni inte tro att det händer ofta men när det händer är det jävligt befriande. Ungefär som terapi!
Som jag skrev så skapar idrott känslor och sällan känner vi så mycket känslor som efter målgången på ett lopp. Jag upplever ofta att jag är besviken, mer besviken än nöjd. Ta som exempel 5000 m bana på veteran-sm i Uddevalla i somras. Jag hade i mitt huvud gått igenom loppet otaliga gånger och varje gång klarat tiden 16:59 eller sub17 och kände mig stark första halvan av loppet. Jag insåg att jag tappade fart men tyckte ändå jag hade kontroll men efter att kommit i mål på 17:06 som var jättepb så var jag faktiskt helt knäckt! Jag hade ju gjort 16:59 i huvudet så många gånger att 17:06 kändes som ett jättemisslyckande! 2 dagar senare gör jag 36:12 trots att jag hoppades göra 35:59 och är jättenöjd! Så vad är det som styr våra känslor? Vilken typ av förväntningar är sunt att ha på sig själv? Jag tror att jag är missnöjd eller åtminstone negativ efter 85% av mina lopp och jag önskar att det vore tvärtom även om det kanske är just det som driver mig framåt!
/Han med känslorna