Helsingborg Marathon 2015, helt klart en av mina bästa löparupplevelser! Jag hade trevligt förra året också, men i år var det ännu bättre och jag var fullkomligt omtumlad tiden efter :)
Tanken var att jag inte skulle satsa på marathon i år, när Sven tog över min träning låg fokus (utöver jobbet med att få mig att klara av att träna mindre..) på att jobba upp fart. Om jag ville satsa på maran skulle det bli desto mindre bana och det ville jag inte... I somras var alltså tanken att jag skulle försöka slå förra årets tid men inte så mycket mer. Mot slutet av sommaren pratade vi om 3,30 på maran, fullkomligt rimligt enligt mig. 3,30 innebär 5 min/km i snitt. Ganska lugnt med andra ord, även om väldigt mycket kan hända under en mara. 3,30 kändes dock rimligt, i vart fall om jag hade en bra dag.
Närmare maran skrev Sven "du kommer göra under 3,30. Öppna i 4,45-tempo, men tänk på att det ska kännas lugnt och lätt". Dagarna innan sa han till mig att "du fixar 3,20". I mina öron lät det helt orimligt att klara det, särskilt under ett år då jag inte satsat på marathon... Om jag skulle klara det vore det fantastiskt, men jag var inte själv särskilt optimistisk utan fortsatte tänka att 3,30 eller i bästa fall 3,25 vore rimligt. Det är möjligt att jag är lite för hård och nedvärderande mot mig själv, men lika övertygad som Sven verkade om 3,20, lika övertygad var jag om att det inte skulle gå. Samtidigt vet jag att Sven alltid har rätt...
Kroppen kändes okej inför maran, benen kändes fräscha, jag fick en bra känsla de sista passen innan maran och jag hade mycket att göra dagarna innan, vilket skingrade tankarna en del. Skönt! Orosmolnet bestod i vad som kändes som en kommande förkylning, men jag lyckades hålla den borta med en cocktail bestående av kanjang, vitlök, eschinagard, krossad esberitox, pressad citron och c-vitamin. Denna cocktail, vilken intogs 3-4 gånger/dag, får outspätt koncentrat av rödbetsjuice att smaka som godis men förkylningen höll sig borta.
Dagen innan maraton försökte jag följa mina "dagen-innan-tävling-rutiner". Jag sov hyfsat under natten, fyllde på med mycket vätska hela dagen och gick in i ett lugnt fokus under eftermiddagen. Jag tog en powerwalk från stallet hem på kvällen, skönt att röra lite på kroppen. Jag försökte fylla på med mat, lite lösgodis, rödbeta och ännu mer vätska under kvällen. Allt enligt plan. Kläderna var framplockade, skorna redo och jag kände mig hyfsat redo. Lite illamående blev jag framåt kl 23 på kvällen, men jag försökte tänka bort det - det var väl bara nerver? Ganska exakt kl 00.00 kunde jag inte ignorera illamåendet mer och ganska exakt 10 timmar innan start kräktes jag värre än en fontän sprutar vatten. Nu brukar jag kunna prestera bra med dåliga förutsättningar (antagligen för att jag släpper kraven på mig själv...) men om jag får välja föredrar jag att behålla mat och vätska dagen före tävling. I vart fall föredrar jag att gå och lägga mig i tid och känna mig som en stark marathonlöpare framför att kräkas som ett litet barn och ligga utslagen på badrumsgolvet... Antar att det var nerverna som slog till. Tyvärr inte mycket att göra, jag drack lite vatten och mandelmjölk och gick och la mig.
Trots allt mådde jag bra på morgonen. Strax före halv sju åt jag min vanliga före-tävling-frukost bestående av knäckebröd och keso, hällde i mig så mycket vatten jag orkade och somnade om lite till innan jag gick upp och gjorde mig redo för start. Mamma och pappa kom ner till dunkers och tog hand om jacka mm när jag värmt upp. Även en av mina bästa kompisar kom och tog emot gel för senare utdelning och peppade mig lite. Nu började jag känna av tävlingsnerverna... Jag mötte Sven i startfållan och gnällde lite (såklart) över nerver, nattens illamående och att 3,20 var omöjligt. Sven var desto mer stensäker på att jag skulle fixa det. Jag bestämde mig (såklart) för att göra allt jag kunde för att följa hans direktiv, även om jag var tveksam till hur länge jag skulle hålla. Nervositeten var påtaglig.
Bestämd Sven, nervös adept, smygfotande mamma...
Enligt plan placerade jag ut 8 gel-och-vätska-langare i form av mamma, pappa och vänner längs banan. Jag tog även med två mindre geléer i mitt flipbelt, om jag skulle missa någon. Jag gissade på att jag skulle få i mig maximalt två eller tre geler totalt, men eftersom jag lätt blir illamående ville jag hellre ha så många utplacerade att jag kunde ta väldigt lite gel på flera ställen. Om jag kunde få i mig 1/4 gel åtta gånger skulle det motsvara två geler. Med tanke på nattens illamåendeattack kändes det desto mer tacksamt, det är illa nog att kräkas innan en mara - jag ville inte nödvändigtvis kräkas under loppet också.
Direktivet från Sven var att gå ut i 4,40-tempo. Eftersom jag är dålig på att hitta ett bra och lagom tempo själv sprang jag med ett glatt gäng götalöpare med ungefär samma mål-tid. Kroppen kändes otroligt lätt, benen fräscha och allt kändes bra. Jag anade att höger sko var lite för hårt knuten men ignorerade det. Vem knyter om skon under en mara liksom? Tempot var lite för högt i förhållande till direktivet, men det kändes bra och absolut inte för högt. Jag njöt verkligen av varje steg jag tog! Första 5 km höll jag 4,33 i snitt, drog ner tempot något och höll 4,39 i snitt under nästa 5 km. Det var meningen att jag skulle ha känslan av att bromsa första milen och det gjorde jag verkligen. Framförallt var jag otroligt pigg och glad, det var rena njutningen att springa!
Ramlösaparken är en av mina favoritsträckor på banan, dels för att där är fint att springa, dels för att där är mycket folk som ger energi och (kanske främst) för att jag känner väldigt mycket folk i Ramlösa. Självklart känner jag ett enormt stöd just det och det gav mig mycket energi, då var jag väldigt pigg och glad redan innan dess. Jag fortsatte hålla ett ganska högt tempo och benen var fortsatt fräscha och pigga. Framförallt var jag fortfarande överlycklig där jag sprang. Ärligt talat var jag nästan hög av lyckoruset och visste inte riktigt vart jag skulle göra av all energi!
Bild från Helsingborg maratons facebook. Här vet jag att jag råkade säga något i stil med "yeay, typ tre mil kvar!".
Strax efter jordbodalen fick jag känningar av håll, men jag har fått lära mig att då ska man ta en sten och hålla i handen så brukar det lätta. Med andra ord fick jag dyka efter en sten på vägen, hållet lättade och jag höll kvar stenen hela vägen till mål. Det är första gången jag har behövt pröva "ta-en-sten-tricket", uppenbart funkade det. Löpningen i övrigt kändes bra, jag mådde bra och huvudet var med mig. När hållet släppt gick kroppen tillbaka till "sjukt-lycklig-över-att-springa-status".
När jag var halvvägs tyckte jag fortfarande att löpningen kändes för lätt, borde den inte slå till snart? Min bästa kompis stod med en gel och meddelade att jag låg femma och att jag verkade ligga bra till för att klara mitt uppsatta mål. Jag försökte dock tänka på att inte springa på för fort, tröttheten kan slå till som en käftsmäll vid 27-28 km och då är det dumt att ha bränt all på förhand..
Vid Krematoriet var jag väldigt nära tjejen som låg fyra (jag visste ju att jag låg femma) och precis efter Krematoriet gled jag förbi henne. Jag såg trean en bra bit fram, inte lönt att jaga. Jag var inte ute efter placeringar, jag låg otroligt bra till för att göra 3,30 och även för att göra 3,20 om jag kunde hålla i det. Dessutom var känslan ovärderlig, ännu ett bra lopp med fantastisk känsla - den bästa känsla jag upplevt på länge! Vilken placering jag skulle ta var oväsentligt. Jag märkte dock att jag tog in på henne, trots att jag själv tyckte att jag höll ner mitt tempo en del...
Precis vid Pålsjö slott passerade jag tjejen som låg trea, samtidigt som jag hittade ännu mer energi. Jag har bott i Pålsjö skog under mer än 20 år och känner de flesta som bor i området och många av dem stod och hejade, självklart bidrog det till att jag blev ännu piggare. 30 km gjorda, än hade inte tröttheten slagit till.
Sträckan mot Sofiero blev lite seg då jag inte låg i någon klunga utan var helt ensam. Jag hann se Rally-kenth på väg ner för Tinkarp (hur gör han???). Berner, med BG som sällskap, strax efter. Fortfarande kände jag mig fräsch och pigg. Till min förvåning stod min morbror vid Sofiero och hejade. På frågan "är du trött?" kunde jag inte mycket mer än le och svara "det här är kul, jag känner mig faktiskt fräsch!". Min morbror har därefter idiotförklarat mig och börjat ifrågasätta släktskapet ;)
Backen som går från Sofiero ner till havet kändes dock, och jag bestämde mig för att hålla ner tempot betydligt. Jag låg så bra till för min mål-tid, även för Svens "omöjliga" mål-tid på 3,20 att jag inte ville förstöra något. Bättre att hålla igen, ta det försiktigt och sikta på att behålla den positiva känslan mot mål. Serpentinbacken gjorde självklart lite ont på vägen upp, men döm av min förvåning när jag möts av två vänner (jag har allvarligt talat världens bästa vänner!) som stod och hejade strax efter backen. Det gav mig ännu mer energi och jag visste att jag skulle ta mig in i mål.
Efter 40 km sprang jag i kapp Martin E. Jag började känna mig trött så det var skönt med sällskapet och draghjälpen. Vi hade sällskap hela vägen in i mål, vilket jag är otroligt glad över. Jag ser på resultatet att jag hade antagligen kommit trea iallafall. Jag hade med stor sannolikhet gjort 3,20 också, men draghjälpen och peppen hjälpte mig att suga ut det där lilla extra. På upploppet hade jag inte mycket kraft kvar, men spurtade så gott jag kunde - in på en tredjeplats och nästan lamslagen av chock :)
Tiden? 3,14,15. 4,36 min/km i snitt. Jag har fortfarande lite svårt att ta in det... Jag, som inte skulle satsa på marathon i år, slog förra årets tid med mer än 28 minuter! Dessutom kom jag trea. Och jag slog en tid jag inte har varit säker på om jag någonsin skulle kunna göra (3,15 var ett lååååångsiktigt mål fram till 12 september i år).
Jag var fortfarande i chock på prisutdelningen, men galet glad såklart. Dessutom är det extra kul att det går bra på HGBM, det var trots allt i deras glasbur jag fick frågan om jag inte borde springa för IS göta. Självklart gör det mig extra glad att lyckas på deras lopp. Helt sjukt glad även för Annas skull, grymt välförtjänt seger :)
Kort sagt: en fantastisk upplevelse. Jag älskar att springa fort, men jag älskar verkligen att springa långt. Jag kommer definitivt fortsätta med marathon och tänker långsiktigt, enligt Svens direktiv 1 marathon/år tills vidare. Med rätt träning tror jag att jag kan kapa tiden betydligt i framtiden, det hoppas jag iallafall. Vad jag kan göra för tider i framtiden vet jag inte, det får Sven fundera på :)