Sedan juli har Sven coachat mig, och det med väldigt bra resultat :) Att jag behöver någon som styr upp träningen och bestämmer över mig kan nog de flesta skriva under på, jag ÄLSKAR att träna och hade helst tränat trippelpass varje varje dag... Just när Sven tog över var jag inne i en riktigt kass period, något övertränad och (framförallt) mentalt knäckt och hade inget självförtroende alls i löpningen. Jag följde götas schema, låg väl runt 50-65 km/vecka och körde samtidigt en hel del pass på gymmet och kunde mycket väl trycka in ytterligare några timmar träning utöver detta. Träningarna gick förvisso ganska bra, men under några tävlingar hade hjärnspökena tagit över och då funkar inte benen heller.... Jag märkte att jag började bli sliten, kroppen kändes sönderstressad (vad var t.om svullen av stress) men jag orkade inte göra så mycket åt det. Det var bara att konstatera; det funkade inte när jag själv bestämde över träningen, någon annan var tvungen att ta över.
Sven fick ta över och börja bestämma. Lite obehagligt var det allt, att släppa kontrollen och börja lyda någon annan. Jag var nästan skeptisk själv till om jag skulle klara det, jag ville verkligen men skulle jag klara av det? Jag skickade över en ungefärlig översikt över hur jag tränat dittills och fick ganska klara besked om att så skulle jag inte göra...
Jag visste sedan tidigare att Svens träningsupplägg är uppdelat i olika "treveckors-faser", med lätt-medel-hård vecka. Upplägget tror jag verkligen på, men jag såg inte alls framemot att uppleva någon lätt vecka. Jag tycker fortfarande att lätta veckor är skit. Vem tusan klarar av att bara träna fyra gånger/vecka?? Jag fick också förklarat för mig att bara för att det stod mindre löpning på schemat en vecka innebär inte det att jag ska träna mer och hårdare på andra pass, lätt vecka ska innebära lätt träningsvecka. Antar att Sven misstänkte att jag skulle ta alla chanser att fuska (jag? aldrig! haha) med viloveckorna..... Passen på gymmet fick jag såklart fortsätta köra, men det skulle absolut inte innebära någon "tömning" av kroppen.
Min första enligt schema var en "medelvecka" och då fick jag en liten chock, enbart fem pass? Hjälp. Nästa vecka var hård vecka, sex pass, något mer rimligt - men fortfarande typ hälften av vad jag tränat fram till dess. Den lätta veckan ska vi inte ens tala om, fyra löppass! Jag förstår och tror verkligen på upplägget, för dessa pulsbaserade veckor innebär att man kan köra väldigt hårt under den tuffa veckan, för under den lätta veckan hinner kroppen återhämta sig. Svårigheten låg i (och ligger i) att verkligen ta det lugnt under den lätta eller medeltunga veckan...
Nu blir det fortfarande betydligt mer träning än 4-6 löppass/vecka, jag har fortfarande 5-6 (ibland uppåt 7) pass på gymmet varje vecka och det ser minst sagt illa ut om instruktören inte dyker upp. Och ja, jag kan fortfarande förvilla mig bort till en crosstrainer - MEN, jag är betydligt bättre på att inte köra slut på mig själv under mina egna pass som jag gjorde förr (undrar varför jag ibland var trött på träning och tävling?).
Sven är det sunda förnuft jag saknar när det kommer till min egen träning, han säger samma saker som jag är bra på att säga till kunder på gymmet eller om jag hör någon löpare som är trött, sliten eller har ont någonstans. I sådana lägen är jag ganska bra på att ge råd, jag är däremot inte så bra på att lyssna på det när det kommer till mig själv... Jag behöver helt enkelt någon annan som säger till mig, pekar med hela handen och säger nej när jag kommer med vissa mer eller mindre oförnuftiga idéer. Och eftersom mina argument "jag vill (träna jättemycket mer och springa dubbelt så mycket)" och "jag vill inte (vila något alls)" inte biter på Sven slutar det med att jag gör som han säger. Antagligen är jag jättejobbig att coacha ibland, för även om jag alltid lyder så blir det en del tjat om att jag vill tävla och träna mer och en del gnäll över det där med vila. Men som sagt; jag vet att Sven har rätt och att mina idéer inte är de smartaste alla gånger och det slutar alltid med att jag gör som han säger :)
Självklart var det en omställning att lägga om träningen på detta vis, men jag förstod ju att Sven hade rätt och att jag var tvungen att klara av det. Den värsta utmaningen var (och är) den mentala. Mycket tankar surrade i mitt huvud. Dels kändes det otroligt konstigt att inte träna så mycket och hårt som förr, helt klart ovant. Dels blev lite nojig och drogs med tankar "Kommer jag gå upp massor i vikt nu när jag ska träna så mycket mindre, det vill jag ju INTE". Det är fortfarande jobbigt ibland, men hanterbart. Det som är ovant får jag fortsätta vänja mig vid, det är inte första och knappast sista gången jag måste vänja mig vid förändringar. Kunderna verkar inte alls ha lagt märke till att jag ibland minskar motståndet på indoorwalking och spinning, att jag har sänkt en del vikter på tabatan eller gör några burpees, grodhopp eller superhopp mindre. Jag tror inte att jag har gått upp extremt mycket i vikt (vågen är gömd i källaren, lika bra) och vid de tillfällen jag får lätt panik och känner mig som en knubbsäl tröstar jag mig med att jag åtminstone är en snabbare knubbsäl än förr ;)
Med andra ord; det funkar väldigt bra även om det inte alltid är lätt! För övrigt talar resultaten tydligt om att det här var precis vad jag behövde, det gör det inte svårare att lyda coachen :)
Med andra ord har det hänt väldigt mycket de senaste månaderna, som tur är mest positivt. Ibland råkar jag få några kilometrar till under en träningsvecka, ibland är det lite för kul att lägga in någon fartökning eller flera på ett distanspass och ibland råkar jag "bränna" lite för mycket passen på gymmet men på det stora hela tycker jag att jag är rena rama mönsteradepten :)
Intressant printscreen av kilometerjakten sedan v. 16 (när jag började fylla i den). När tror ni Sven tog över?
Så vad är de största skillnaderna sedan Sven tog över?
- Jag lyder och följer schemat även om det är jobbigt när jag inte får springa så mycket och så fort jag vill (Sven kanske inte är helt överens, en del pass har gått både för fort och för långt och då får jag lite skäll..). Jag har kommit till insikt om att det är bäst, även om det inte alltid innebär att det är kul.
- Betydligt lugnare "alternativ träning", framförallt när det kommer till mina pass. Jag tänker på att mina 5-7 pass/vecka är träning utanför schemat, det är inte där jag ska bränna mitt krut - krutet ska sparas till kvalitetspass och tävling. På det viset kan jag ge lite mer när det väl gäller.
- Lugnare löpning när det inte är kvalitetspass. Jag har svårt att hålla ner tempot på distanspass och återhämtningsjogg, men jag försöker (åtminstone oftast)....
- ..... med andra ord är jag bättre återhämtad och kan få ut mer av de olika passen - än så länge har jag inte känt mig sliten.
- Jag får instruktioner om hur fort/långt jag ska springa olika intervaller. Sven har koll på var jag bör ligga och det maximerar effekten av träningen!
- Dessutom är det skönt att ha någon att bolla tankar med när ett pass har känts dålig eller när jag har någon som helst fundering kring löpning. Otroligt skönt, det sparar en hel del tankeverksamhet och ofta inser jag att det finns en naturlig förklaring till att ett pass har gått som det har gått.
- Jag får också instruktioner om hur fort jag ska springa på tävling, vilken tid jag bör klara på vilken distans och hur jag ska lägga upp det. Det funkar, och jag har sedan dess haft riktigt trevliga tävlingsupplevelser.
- Eftersom jag känner resultaten komma har jag något bättre självförtroende när det kommer till tävling, fortfarande mycket att jobba på men det börjar gå åt rätt håll. Med andra ord är det lättare att hålla koll på hjärnspökena, som tidigare förstört så mycket för mig..
Jag avslutar med en klockren kommentar från en av mina bästa kompisar när vi pratade löpning:
Hon: Okej, så vem är denna människa och tävlar han också löpning?
Jag: Ja, han är skitduktig, tävlar löpning och har tävlat militär femkamp också...
Hon: Men alltså... Ja men det var väl klart som fan att det krävdes inryckning från militär för att du ska hålla dig på mattan!
Jag måste erkänna, det ligger något i det hon säger....