Idag besökte jag sjukgymnasten, något som jag egentligen inte ville göra men som jag var tvungen till. Jag ville inte på grund av rädsla för vad hon skulle säga men tvingad på grund av smärta.
Som jag skrev i gårdagens blogg har jag haft känningar i mitt knäveck. Med mycket vilja och fokus på tävling gick det bra att springa i lördags men sedan dess har det inte känts bra. Så efter ett samtal med sjukgymnasten i måndags var dagens besök bokat och med darrande ben steg jag in, beredd att få höra att min Lidingöresa nästa helg fick bli förskjuten sådär 365 dagar. Efter 20 minuters masserande och stretchande öppnade sjukgymnasten en bok och pekade på Musculus Popliteus, en liten muskel på insidan av knät. En muskel som liksom håller samman en massa andra muskler, en muskel som inte brukar få så tuff behandling av löpning enligt sjukgymnasten. När jag berättade att jag sedan 1 september cyklar till jobbet, 12 kilometer och sedan hem 12 kilometer förstod hon plötsligt var muskelns belastning har kommit från. Hon frågade om jag cyklade snabbt eller om jag tog det lugnt och jag tittade på henne frågande och sa att mitt rekord var 21m2s och om hon ville så kunde jag visa maxfart och puls på min klocka. Hon undrade om jag funderade över att ta det lugnt ibland och återigen förstod jag inte riktigt vad hon menade… Att lägga till ett moment som cykling i de proportionerna var tydligen inte riktigt bra. Ny träning, eller förändrade förutsättningar ska tydligen implementeras i små doser och inte ”All-in” som jag alltid gör.
Vad innebär då detta? Jo, jag får inte cykla, jag ska vila men samtidigt stärka upp mina ben. Tydligen är jag överrörlig i mina knän vilket inte gör saken bättre. Jag kan springa i den takt som det känns bra och gällande Lidingöloppet så önskade hon mig lycka till!
Lättad, med ny lärdom om såväl kropp och träning lämnade jag sjukgymnasten med orden ”Hoppas det dröjer innan jag ser dig igen!”
