Andréas Palmertz heter jag, nyss fyllda 37 år och i början av min löparkarriär. Under mina tidigare år har jag spelat mycket tennis och badminton men när jag blev bättre kom krav på både löpträning och styrka och... jag ville ju spela och inte springa! Att jag en dag skulle kalla mig själv löpare var något jag aldrig hade trott.
År 2006 ställde jag upp i Göteborgsvarvet. Min fru hade sprungit loppet flera gånger och det borde jag väl klara tänkte jag. I mitten av maj stod jag där på startlinjen, utan minsta aning vad jag gett mig in på. Ett träningspass på 7 kilometer på löpband borde väl räcka, eller rättare sagt det fick räcka då det var min träning inför loppet. 2 timmar och 4 minuter senare stapplade jag i mål, glad över att jag inte fick en hjärtinfarkt under loppet. Jag minns mycket väl hur jag på kvällen försökte ta mig upp från stolen på restaurangen i centrala Göteborg där kompisgänget hade samlats. Jag blev kallad Zeb Macahan under den kvällen och dagen efter ska vi inte prata om. Efter detta lopp sprang jag Göteborgsvarvet tre gånger till och lyckades utan struktur, med vare sig träning eller egentlig motivation, komma ner till 1 timme och 48 minuter.
Därefter blev det några års uppehåll och löpträningen och löptävlandet blev i princip obefintlig. Men sedan kom Löparglädje till Rydebäck och jag och min fru turades om att varannan onsdag gå på passen. Jag bestämde med en kompis att vi skulle genomföra en Svensk klassiker och börja med Lidingöloppet. Jag köpte Anders Szalkais ”Maraton och andra långlopp” och började träna. Det var roligt med långa pass och mindre roligt med kvalité i form av intervaller och styrka.
Jag påbörjade mitt livs första löpträning med någon form av struktur. Jag satte upp ett mål till Lidingöloppet och försökte följa Szalkais program för min uppsatta måltid. Samtidigt följde min fru samma program för att klara Helsingborgs Maraton. Varje helg fick vi turas om att komma ut på långpassen. Jag strävar ALLTID efter att förbättra mig i vad jag än gör oavsett om det är jobb, träning eller kanske bara en 5-kamp med vännerna. Denna inställning hade jag också med mig in i långpassen. Jag kollade mina tider och jämförde från vecka till vecka. Det skulle gå snabbare och snabbare per kilometer, oavsett om det var ett kort, medel eller längre pass. Min fru, som är mer erfaren inom löpning och som har orienterat i flera år, försökte intala mig att jag inte behövde springa långpassen i samma tempo som jag sprang kortdistans. Långpassen skulle gå i en lägre fart helt enkelt men istället varvas med snabba kvalitetspass. Jag förstod inte alls vad hon menade och blev istället besviken när jag inte längre lyckades kapa ett par sekunder i snittfart på dessa pass.
September 2014 och Lidingöloppet kom och genomfördes (mer om det senare i veckan), Vasaloppet (eller Vattenloppet som vi kunde kalla det i år) kom och genomfördes men sedan kom Vätternrundan. Motivationen för att gå ut och cykla var noll. Varenda gång jag cyklade och såg en löpare tänkte jag att varför springer jag inte istället, det är ju det som är roligt! Det blev försäljning av startplats till såväl Vätternrundan och Vansbro och inköp av två par nya löparskor istället.
En söndag i början av mars mötte jag Martin Erson på Maxi. Jag hade lärt känna Martin på Löparglädje i Rydebäck och vi började givetvis prata löpning. Jag frågade om IS Göta och Martin sa att jag skulle hänga med på en träning. Jag var lite ödmjuk (vilket inte brukar vara min starka sida) och tänkte att jag kan väl inte gå med i en löparklubb. Men Martin tyckte att jag absolut skulle ”platsa” och jag kom på en träning. Jag sprang seedningsloppet i lånat Götalinné och nu sex månader senare så sitter jag här och berättar om mig själv. Sen den dagen under förra året då jag köpte Szalkais bok och började träna strukturerat har det gått 16 mån och jag har nu sänkt mitt PB på milen med över 7 minuter och jag har aldrig mått bättre fysiskt i hela mitt liv.
Som avslutning på mitt första blogginlägg såhär dagarna efter Helsingborgs Marathon måste jag tacka Simon och Andreas för ett fantastiskt roligt lopp. Mer än så säger jag inte för imorgon kommer min racerapport från helgens lopp…
