Kan ju börja med att slå fast att marathon inte alls var så jobbigt som jag trott. Det var tjugo resor värre! Dagens blogginlägg får helt enkelt bli en racerapport. Så håll tillgodo:
Kravlade mig upp hyfsat snorfri redan klockan 06.15 för intag av havregrynsgröt med sylt och mjölk. Går oväntat bra med tanke på att jag inte är någon morgonmänniska. Kryper tillbaka i sängen och vilar och slötittar på teve i ytterligare nån timme. Känner en hel flock med nervösfjärilar i magen, men ser det som ett gott tecken och det börjar kännas som om tävlingsdjävulen anlänt. Beger mig sen efter kontroll att alla grejer är med ner mot Dunkers.
Jag är på plats redan 35 minuter innan och allt känns under kontroll. Lägger inget jättefokus på uppvärmning utan det blir nån dryg kilometer i jogg-tempo. Med tanke på att jag är osäker på den fysiska statusen så känns det dumt att slösa för mycket på krafterna.
När startskottet ljuder så är känslan på topp. Ganska snart får jag rygg på en grupp med Ransheim, Blomquist m.fl. Ligger med där i dryga milen, en första mil som avverkas på 46 min, innan jag känner att jag nog bör släppa för att inte bränna för mycket energi i början. Testar en energigel som smakar colaessens med kaffesump i och inser att det var ett felköp. Lyckas sen mest på egen hand hålla tempot uppe fram till halvmarapasseringen och blir springandes intervjuad av en speedad Nic Schröder. Men nu börjar benen kännas som stockar.
Hinner byta några ord med flickvännen när jag passerar hemmet och meddelar att jag nog kommer bli en kvart sen i mål (det blev till slut 18 min över mitt jätteoptimistiska tidsmål). Passerar strax innan Pålsjö skog Patrik Olsson som fått göra ett oplanerat depåstopp med känningar i baksidan av låret. 50 meter längre fram tvingas jag själv gå en bit när benen protesterar. Men tvingar igång mig igen och springer i 5.30-tempo bort till Pålsjö gård där jag tvingas gå ännu en liten sträcka. Passeras av Anna Kinch och bestämmer mig för att inte släppa hennes rygg ur sikte.
Kämpar mig förbi Sofiero och i backen ner mot Stranden rör mig som en full grävling på styltor, men springer gör jag. Får gå nåt hundratal meter i serpentinbacken, men när jag blir placerad av Ahmed i backen hittar jag nånstans nya krafter och bestämmer mig för att det är förbjudet att gå mer innan mållinjen är passerad. I nerförsbacken har jag plötsligt tidigare nämnda Kinch i skottlinjen igen och jag rusar med berått mod om och förbi. Nu är det inte långt kvar! Plockar 19 placeringar från serpentinbacken och hem och avslutar trots allt sista 2,2 km i 4.57-fart.
Konstaterar givetvis vid målgång vilken idiot man är som springer så här långt och att jag aldrig ska göra det igen. Dock väldigt nöjd med tiden med tanke på sjukdom och hur loppet utvecklade sig. Men nu med lite distans så kommer jag troligtvis göra ett försök att putsa tiden. Också grymt stolt över mitt stafettlag där sistasträckans Kristian Haggärde hade tredje bästa tid på sträckan bara slagen av Götas båda lag med sekunder.
Vill bara avsluta med en stor eloge till alla som hejat och peppat runt banan: Andreas Palmertz, Engkvists, Carin Hjärne, Martin Åkerlöf Exler, Jens A, Jimmy Sandgren, Anders Delin, Jonas Ringqvist m.fl.
Peace & Love!
"Viljan är alltid starkare än smärtan."