Fan, fan, fan som Thåström hade uttryckt det. Jag ligger i min säng, det är 25 timmar kvar till start och trots att den värsta snorigheten lämnat så är jag en bra bit från startfärdigt skick än. De brukar säga att hoppet är det sista som överger människan, men jag börjar undra om det inte är förkylningen istället.
Har läst om att många kvällen innan laddar med sina favoriträtter, godis och snacks. Det får mig att dra paralleller till att man som dödsdömd i USA har rätt att få välja sin sista måltid. Jag vill inte på nåt sätt jämföra mitt maratondeltagandes vara eller inte vara med deras öden, men likväl är det imorgon bitti jag kommer få beskedet om jag är fit for fight eller inte. Just nu är det inte mycket jag kan göra för att påverka. Proppade i mig ingefära och vitlök igår kväll och har försökt sova så mycket det bara går.
Har ställt in kvällens aktiviteter och det blir vila direkt efter jobbet. När man tränat och sett fram emot något i ett halvår så är det ju svårt att släppa greppet och ge upp när man är så nära målet. Samtidigt inser jag ju att det inte är värt att ställa sig på startlinjen om man inte är frisk. Just nu är startchansen 60/40, men i värsta fall har jag ju iaf ett stafettlag att coacha.
Nu 20 timmar kvar till start och den fysiska statusen något bättre. Känner att det börjar lite i magen av nervositet redan och det känns om ett bra tecken. Käkat pasta till lunch och inhandlat kvällens fredagsgodis. Vet inte om jag kommer kunna göra mig själv rättvisa, men jag ska iaf göra ett gott försök. Imorgon gäller det!!!
"There are no shortcuts to any place worth going."