Ny morgon nytt tåg. Den här gången mot Ängelholm. Snorigheten börjar ge med sig, men känner mig fortfarande öm i kroppen. På cykeln ner mot Knutpunkten slås jag av tanken att det snart är dags för vantar. Hösten börjar göra sig påmind. Upptäcker också att jag spillt bolognese på mina jeans. Gnuggar bort det värsta medan jag leker Miguel Indurain nerför Bergaliden. Parkerar cykeln medan jag funderar på om den kommer stå kvar när jag är tillbaka vid lunch. Min andra cykel blev snodd i helgen. Den tredje i år. Antar att man snart kan titulera sig cykelleverantör till Helsingborgs undre värld...
Glömde så klart äta frukost. Men räddas av Coop som delar ut frukostpåsar på Knutan. Det känns smått surrealistiskt att jag på måndag ska gå upp kl 6 och försöka få i mig frukost. Morsan försökte ju liksom i 12 år utan att lyckas. Kanske finns det energigel i halvkilosförpackning? Eller kan man ta frukosten intravenöst medan man sover? Whatever. Det får bli ett senare problem, först måste jag ju bli frisk.
Det enda positiva med att vara krasslig är att jag varken klättrar på väggarna för att jag inte får springa. Eller för den delen kan sticka ut och smyglöpa. Benen kommer förhoppningsvis att kännas fräscha på lördag. Det som skrämmer mig lite är ju om det skulle kännas som att man har en dålig dag redan i början på loppet. Eller som min kära bättre hälft sa imorse: "Du kommer ju säkert vara lite påverkad av förkylningen under loppet". Det vill jag väl inte höra nu heller! Nä, på lördag hoppas jag istället kunna citera gamle Bajenprofilen Kenta: "Just idag är jag stark". Excusez-moi. Nu rullar tåget in på perrongen i Ängelholm. Vi hörs!
"It isn´t hard to be good from time to time in sports. What´s tough is being good every day."