Jag hade en svag känsla av allt hade gått lite väl bra den senaste tiden, så jag kan väl inte säga att jag blev alltför förvånad när jag vaknade upp med halsont och en begynnande förkylning imorse. Visserligen är det bara tisdag än, Men maj månads två veckor långa förkylning sitter fortfarande i färskt minne och jag hinner iaf snudda vi tanken om att missa lördagens marathon innan jag bestämmer mig för att anfall är bästa försvar. Det får helt enkelt bli tur ner till LIFE-butiken för att se om jag kan hitta nån dunderkur.
Och nu sitter jag här på jobbet, 416 kronor fattigare, med munnen full av Manukahonungstabletter och Esberitox. För säkerhets skull blev det en burk Beetspeed också (kan ju aldrig skada att dopa sig lite extra). Känslan är att förkylningen kommer vara ett minne blott på lördag, men den stör ju trots allt mitt upplägg eftersom jag tänkt göra en lättare distansrunda idag. Förhoppningsvis är dock formen tillräckligt god för att inte påverkas av några dagars extra vila. Gick igår också in på marathon.se och printade ut mitt eget anpassade mellantidsarmband med en beräknad sluttid på 3:19:59. Kanske är det ett något överoptimistiskt mål i mitt första lopp, men jag föredrar att sikta högt. Sätter jag ett bra personbästa direkt så kanske jag för övrigt slipper springa skiten nån mer gång sen haha.
Ska även bli kul att följa mitt stafettlag där jag i år agerar lagledare utifrån spåret. Tror vi har en god chans att slå förra årets tiondeplacering, och detta kul nog med 3 tjejer i laget. För mig betyder det ju dock dubbel nervositet. Och de senaste dagarna så har känslan hela tiden varit att jag vill ha loppet avklarat så fort som möjligt. Det är som att man går och bubblar av energi och bara vill lätta på trycket och ser hur pass kapabel man egentligen är. Men snart är det dags på riktigt. Bara fem dagar kvar nu...
"You've only got three choices in life: Give up, give in, or give it all you've got."