Jag åkte i lördags ner till Malmö och Midnattsloppet mest för att få en liten genomkörare inför denna veckas debut i Marathonsammanhang. Med tanke på att det från och till ösregnade, termometern stod på 9 grader och delar av banan var lika becksvarta som förra året så hade jag inga större förhoppningar om någon speciellt bra tid. Snarare var jag ganska orolig för att halka eller snubbla i mörkret och skada mig. Att dela tåg med 100-talet pissfulla studenter som skulle till Lund på nollningsfest innebar ju att det heller inte blev någon direkt vilopaus på vägen ner...
Värmde upp genom att jogga ett par kilometer och avsluta med lite stegringslopp. Hade en ganska bra känsla ut från start, men som vanligt är det trångt i början när alla jagar positioner. Hade den här gången dock bestämt mig för att gå ut i sansad fart och istället plocka placeringar efterhand som de som gått ut för hårt kroknade. Kände att jag fick kämpa lite för att få upp speeden i början, men tänker tyst för mig själv att jag bara ska se det som ett träningspass inför Maran och att sluttiden är oväsentlig så länge känslan är bra. Första kilometern går på 4:21 och jag ökar nu upp tempot till runt 4 min blankt per km. Vid 3 km blir jag passerad av en tvåmeterskille och bestämmer mig för att ta rygg då jag känner mig pigg. Vi springer tillsammans sida vid sida och hjälps åt att dra fram till 7 km där jag avancerat 32 placeringar sedan 3 km-passeringen. Jag har aldrig upplevt ett sådant flow och det känns som om jag flyger fram, precis så där som man tänkt sig det när man hemma på soffan visualiserat det perfekta loppet. Strax efter 7 km lämnar jag min ofrivillige hare bakom mig och tar sikte på en ny rygg längre fram. Krafterna sinar något de sista kilometerna, men jag lyckas ändå hålla uppe farten och från 7 km till mål passerar jag ytterligare 26 löpare och avslutar sista kilometern på 03:53.
När jag väl stannar klockan vid målgång så kan jag först inte riktigt ta in att det står 40:45 (officiell tid blir till slut 40:41) och att jag putsat mitt personbästa med nästan en och en halv minut. Jag har ju trots allt inte varit i närheten av mitt gamla pb (42:07) sen seedningsloppet i mars och det här var ju bara tänkt som en genomkörare. Känslan är lite som när jag var nere och intervjuade Phil Collins i Geneve för några år sen. Man vet att man precis varit med om nåt stort, men man kan liksom inte ta in det. På tåget börjar jag dock inse att de senaste veckornas pass på gymmet för att stärka upp bålen och min hållning kanske trots allt gett effekt och att jag nu kommer att ställa mig på startlinjen till Helsingborg Marathon i mitt livs form. Mentalt betyder det oerhört mycket och jag kan nu med tillförsikt unna mig några dagars vila innan loppet.
Måste också avsluta med att ge en eloge till alla godhjärtade människor runt om i Sverige som på olika sätt ställer upp för att stötta offren för den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. Det värmer i hjärtat och ger trots allt hopp inför framtiden att det finns ett sånt engagemang. Den här katastrofen är värd all mediebevakning den kan få, och till och med Aftonbladet verkar ju nu ha uppfattat allvaret och därigenom slipper vi få Charlotte Perellis bröllop uppkört i nyllet vareviga dag...
"Just run. Pain is nothing compared to what it feels like to quit."
MVH // Thompa aka "Löpande Kocken"