Inlägg

Efter ett antal påtryckningar och uppmaningar om att medlemmar bör turas om att ta över bloggen så kände jag att jag, som nybliven Göta-medlem, borde dra mitt strå till stacken. Vem är tjejen som alltid snackar när coachen går igenom dagens pass, som springer vilse under uppvärmningen och som kissar minst två-tre gånger under ett distanspass? Min förhoppning den här veckan är att ni ska få lära känna mig lite bättre och att ni ska få följa uppladdningen inför lördagens Malmömil - i skrivande stund är jag rätt risig och förkyld efter en intensiv och slitsam bröllopshelg, men jag hoppas att jag hinner ladda om och att jag kan få lite peppande kommentarer från er under veckans gång, tanken är nämligen att jag ska persa på lördag så jag behöver all hjälp jag kan få J   

Min idrottsbakgrund är absolut ingenting att skryta om. Under min uppväxt i Lund så testade jag alltifrån klarinett till basket och fotboll, men det enda som jag fastnade någorlunda för var dans och ridning – ngt som jag under högstadietiden släppte eftersom nya intressen i form av pojkar och fest gav sig till känna. Löpning började jag inte med förrän 2009 då jag insåg att det var ett effektivt sätt att hålla vikten samtidigt som jag kunde konsumera minst 1kg choklad i veckan (tyvärr fungerar denna kosthållning inte lika bra längre…) utan att få dåligt samvete. I början sprang jag mest runt en 5km och deltog i diverse jippon som Vårruset samt Lundaloppets 5km-bana. 2010 gick jag med i Björnstorps If och genom att vara med på en del av passen som var förlagda i Skrylle (banpassen skrämde skiten ur mig!) så ökade jag därmed min träningsdos ngt, men fokus var fortfarande på jämnt tempo och allt längre distanser än på fart och kvalitet. 2011 var ett turbulent år för mig – jag hann med att separera, flytta från Lund till Hbg (redan då hade jag planer på att byta från Björnstorps till Is Göta, men efter att ha sett BG&Co susa fram på en runda i Pålsjö så kändes det inte som en vidare bra idé) , springa Springtime som var mitt första millopp någonsin (på runt 52 min – så slipper ni fråga om det), springa min första halvmara (Göteborgsvarvet – 1:56 min), dejta lite, träffa en ny kille samt avsluta året med att bli oplanerat gravid på självaste nyårsafton. Jag, som tyckte att jag äntligen började komma tillrätta med mitt nya liv och där löpningen börjat bli en vital del, tyckte förstås att det var en riktig katastrof, men vad gör man.. Det var bara att köra! J

Efter en viktuppgång på drygt 35kg var jag minst sagt ivrig med att komma igång med lite löpning igen kort efter det att min son fötts. En joggingvagn och ett löpband inhandlades och jag började växla jogg med promenader några gånger i veckan – att jag bara 1,5 år tidigare sprungit distanser upp till 25km var helt ofattbart för mig då jag de första månaderna efter förlossningen inte orkade jogga mer än en kilometer i sträck. När min son var drygt 8 mån hörde jag talas om Löparglädje som startat gratis löpträning på onsdagar. Jag vågade mig dit deras andra tillfälle, vilket är ngt av det bästa jag gjort. Detta var början på en (förhoppningsvis) livslång kärlek till löpningen och hur jag sedan hamnade i Is Göta och ”blev med coach” får morgondagens blogginlägg förtälja...