En svettig dag nere i glasburen i december kändes det som om ingenting kunde stoppa mig. Kenth och Berner hade kört en lätt "tröskeltia" på banden dagen före på runt 38 minuter. Jag blev lite avundsjuk och bestämde mig för att slå deras tid och skicka en bild till dem. Detta var början på mina fyra tyngsta månader i min "karriär" som löpare.
Jag praktiskt taget joggade dessa 10 km på 37:42 och skickade givetvis en bild till Kenth med #varärkenth. Jag kände mig i riktigt bra slag, och när man gör det är det visst väldigt lätt att gå på för hårt. Innan december 2014 hade jag aldrig varit direkt skadad i hela mitt liv (förutom två lätta muskelbristningar i baksida lår när jag spelade fotboll och några fotledstukningar på orientering). Jag hade aldrig behövt oroa mig för att gå på för hårt, träna fel eller liknande. Men med många mil inklusive ett maraton i glasburen hos Helsingborg Marathon, lite crosspass och intervaller på det sade kroppen tillslut ifrån.
Tyvärr var detta starten på några tunga månader. Veckan efter började ett muskelfäste strula bakom högerknä. Lagom till de lade sig kom överbelastning i ett sena på både höger och vänster foten. När väl detta lade sig och träningen kunde gå igång på allvar kom influensan som ett slag i ansiktet. 5 veckor utan träning och jag var så långt ner i botten att det var svårt att se upp. Nu började resan tillbaka på allvar. Sakta med säkert försöker jag bygga upp någon form av grundkondition igen. Från att ha gjort en lätt 10 km i 3:45 i december till att ligga och köra 1000m-intervaller i 3:55 och vara helt död i april.
Våren blev inte riktigt som det var tänkt. Jag hade grymt högt ställda mål. Tanken var 32:59 på ett millopp under våren (nu är jag glad om jag kan göra 36:59) men planerna har fått göras om. Nu är siktet fullt inställt på sensommaren/hösten i stället. Sakta men säkert ska jag återigen försöka springa fort och kunna ligga långt fram på intervallerna i Pålsjö och på Heden. Det har varit tungt, framför allt mentalt. Att få kämpa och ta i och ändå går det inte fort. Att veta att jag egentligen ska ligga där framme med vissa personer på intervallerna men så ligger jag långt ner i fältet i stället. Det är lätt att ge upp. Men INTE! 32:59 ska göras, och det ska göras i år!
I kväll väntar ett lugnt pass då jag coachar Helsingborg Marathon och Filborna Arenas löpargrupp Runners Club. 4x1500m i Pålsjö. Klassiskt pass för många i Göta. Men jag tar det lugnt och peppar och sparar mig inför morgondagens backintervaller.