I tisdags, 3 dagar efter Springtime var det dags igen för ett nytt 10km lopp, denna gång Blodomloppet i Malmö. Blodomloppet är ett lopp som ska lyfta vikten av att ge blod som jag hoppas att alla som kan gör. Många arbetsplaster sponsrar med anmälningsavgiften till detta lopp och bidar till att personalen har ett måla att träna inför. Jag skickade ut en förfrågan till våra 32st anställa och 16st nappade, vi var alltså 50% av företaget på plats vilket jag tycker är super. Jag kan också tillägga att vi har en friskvårdstimme på arbetstid, grymt bra! Kl. 15.00 på fredagar får alla som vill träna göra det och vill man inte så är det jobba som gäller. Vi har egna pass man kan gå på, möjlighet att simma, jag brukar hålla i löpträningen etc. Jag brukar försöka springa korta intervaller och har ibland fått med mig 3-5st. Efter tisdagens lopp insåg några att det är ganska bra om man tränar innan ett lopp så vi får se om vi blir fler på ”fredagsträningen”.
Åter till Blodomloppet, som jag skrev igår kände jag mig seg inför och under Springtime och då kanske ni kan lista ut hur det kändes i tisdags. Vi samåkte från kontoret till tävlingsplatsen, Bulltofta i Malmö, men ingen förstod varför vi skulle vara där så tidigt, vi var där drygt 1h innan starten på 10km. Jag ville dels undvika alla köer som brukar infinna sig när många ska till samma ställe men framförallt behövde jag värma upp. Kändes än värre på denna uppvärmning men jag kom fram till att det är bara att fokusera och intala sig att det går, mkt sitter i huvudet och där är det inte några sega lårmuskler.
Starten går och många rusar som vanligt på. Jag öppnar kontrollerat och efter 200-300m springer en kollega om mig. Hm, jag vill ju vara först i mål av oss. Visste att kollegan hade tränat ett antal löprundor på 10km på ca 50min, vilket för mig innebär betydligt fortare när man springer lopp, men så är det ju inte för alla. Dock vet jag att han tränar mest på gym och jag höll mig kall och hoppades att han öppnade för fort. Strax därefter sprang en annan ”bekant” om mig. En f.d. förskolechef från dotterns förskola. Henne hade jag stora diskussioner med när de helt plötsligt hade beslutat att vår dotter skulle byta avdelning för de behövde plats på hennes befintliga avdelning, och detta bestämdes utan att rådfråga oss först. Förskolechefen slog jag med någon minut när vi sprang Skryllemilen, så antingen hade hon en bättre dag idag eller öppnade hon också för fort.
Jag låg, fram till 4km, ca två lyktstolpar efter dessa två. Den femte km består av en ganska lång stigning, inte så brant men den kan var lite seg och blir lite brantare på slutet. Brukar tycka denna stigning är ok och brukar känna mig stark i just denna backe (tränat en del i Bulltofta). Kände att jag tog in men inte tillräckligt. Väl uppe så hade jag allt tagit någon meter och jag hoppades att kollegan och förskolechefen skulle vara trötta men de pinnade på bättre än vad jag önskade. Visste att någonstans mellan 6-8km var det ganska lättlöpt. Träffade en del bekanta funktionärer innan start (tävlat för Heleneholm tidigare och de var de som anordnade loppet) och en av dem sa att hon skulle stå vi 7km som funktionär. Bra tänkte jag där är man ju som tröttast och behöver lite peppning. Men när vi passerar 6km möts vi av en vägg. VINDEN hade tilltagit rejält och det var nu rak motvind i två km. Här var jag nära att stanna och vänta in min chef som jag visste var bakom mig men då märkte jag att jag tog centimeter för centimeter på kollegan och förskolechefen men kom aldrig i fatt. Men vid 8km markeringen var jag äntligen i fatt kollegan, funderar ett kort ögonblick om jag ska lägga mig i rygg så jag har krafter kvar att spurta ifrån honom sista km men kände mig pigg och gick om och förbi. Denna pigghet varade tills jag sprungit 10m till men nu kunde jag ju inte stanna. Förskolechefen låg fortfarande framför och trots att jag gör min långsamaste km så tar jag in på henne och precis vid 9km markeringen går upp jämsides och säger - nu hänger vi i sista km! Hon tittar på mig och ökar, men vad f-n. Jag orkar inte utan släpper henne och hon får 10m. Tittar bak och kollegan är nog 50m bakom så han var inget hot längre. Ca 300m innan mål går milspåret och femkilometerspåret ihop och det blir väldigt mycket femkilometerslöpare i vägen. Jag ser min chans, det gäller bara att var tuff så kommer man framåt även här och nu är jag helt plötsligt precis bakom förskolechefen. Hon ska inte vara före i mål, jag måste vara det. Hittar en lucka ca 50m före mållinjen och korsar den precis förre henne, gött!
Tiden blev 49.40 vilket är helt ok men tanke på att det var mycket sega ben och en stark vind som inte hjälpte oss löpare. Med fräscha ben på denna banan borde det gått snabbare men nu siktar jag in mig på under 49min när Malmömilen om ca 1 mån. Det jag tar med mig från Blodomloppet är att det går att bita ihop, det blir inte jobbigare än så J
Idag blev det annars premiär för kortbyxor och kortärmat på cykeln. Passet var ett tempopass med ett antal intervaller. Cykelbenen känns betydligt fräschare än löparbenen. Det skumma är ju att det är exakt samma ben J