Klockan var 23.52 när jag bestämde jag mig för att ta över bloggen igen. Eftersom bloggen tycks falla lite i glömska så får ni helt enkelt stå ut med mig ännu mer ;-) Förhoppningsvis kan jag blogga om lite bra löprundor och ett och annat kvalitetspass denna vecka, allt är beroende på högerfotens status.
Jag åkte på någon bristning/sträckning/stukning i foten under förra veckan när jag hoppade in och coachade gymmets löppass. Halvvägs in i passet fick jag riktigt ont och senare under kvällen kunde jag knappt sätta ner foten utan smärta. Den känslan, när jag insåg att jag inte kunde springa SM-milen i Malmö (som jag så gärna ville springa!) och faktiskt inte var säker på när jag ens skulle kunna springa igen vill jag inte ens prata om… Jag brukar inte ”bryta ihop” fullkomligt, men torsdag morgon när jag knappt kunde gå brast det fullkomligt och jag ägnade morgonen åt att ligga på vardagsrumsgolvet och storgråta (orkade inte gå tillbaka till sängen) och ringa vårdcentral och hitta ersättare till mitt pass på gymmet mellan varven.
Domen blev faktiskt ganska ”mild”, eller i vart fall inte så illa som jag fasat för. Efter röntgen av hela underbenet konstaterades att jag inte hade någon skelettskada i foten - vilket var min stora skräck. Jag fick dock stränga order om att inte ta ett löparsteg så länge jag hade ont, att jag inte fick lov att utföra någon träning som ger minsta smärtkänsla. Helst skulle jag skutta runt på kryckor också, men det tackade jag (halv)vänligt och bestämt nej till. Med andra ord var torsdagen inte någon rolig dag och jag kände mig knäckt, svag och liten (och trött efter att ha hoppat runt på ett ben i korridorerna).
Knäckt, halvt söndergråten, ont i foten och helt slut. Mitt medtvingade sällskap (mamma) fann det mycket lustigt att föreviga mitt hjälplösa ögonblick ;-)
Jag bröt ihop en gång till när jag kom hem, innan jag bestämde mig för att sluta vara pipsill och börja arbeta utifrån mina förutsättningar. Med lite tur kunde jag vara tillbaka i skorna en vecka senare, med otur kanske jag inte skulle komma tillbaka i löparskorna på flera veckor... Då har man två alternativ:
1. Bryt ihop, inta sängläge och stanna där tills någon har löst dina problem.
2. Hitta lite jävlar-anamma, gör vad du kan för att hålla igång och ge dig f*n på att du ska komma tillbaka både snabbare och starkare.
Jag valde alternativ två, drog på mig träningskläder och tog mig till gymmet. Sittande på spinningcykeln (kunde inte stå i pedalerna) trampade jag på med inslag av korta intervaller under en timme. Efter det ställde jag mig i crosstrainern, och ägnade lite tid där också (förvånande nog funkade det, trots att jag knappt kunde gå). Och så höll jag på de kommande dagarna. En timme cykling om dagen (pallar inte mer, man får ju ont i häcken av att sitta där!) och en timme i crosstrainern. Vissa dagar upplagt som ett "distanspass", två av dagarna upplagt som "distans med tröskel" och något intervallpass. Dessutom har mina ben fullkomligt mosats i gymmets benmaskiner, där jag har kört samtliga övningar som inte innebär en belastning av foten.
Med andra ord har jag inte precis legat på latsidan, utan tränat både pannben, styrka och kondition. Och jag kan säga att det går visst att köra jävligt hårt även utan löparskor på tassarna! Efter ett av passen var jag så trött att jag inte kunde lämna golvet bredvid spincykeln på typ 10 minuter och benen har verkligen varit mosiga efter de tuffaste passen. Och bäst av allt; efter varje pass på cykel/crosstrainer har foten känts otroligt mycket bättre.
Min skada läkte faktiskt väldigt fort, en vecka efter att jag fick otroligt ont i foten och sex dagar efter att jag spenderat ett par timmar (inklusive tre ordentliga sammanbrott! Jag som aldrig gråter offentligt..) på akuten var jag redo att springa i onsdags. Under måndagen kändes foten hyfsat bra, lättare känningar men det var inte värre än att jag kunde gå normalt. Under tisdagen kändes foten helt bra förutom när jag försökte gå ner för trappor, det kändes lite.
Under onsdagen, som jag alltid inleder med spinning, kändes allt bra i foten. Tanken var från början att ägna ännu en dag åt *trumvirvel* CROSSTRAINERN, men jag ville verkligen inte. Jag ville verkligen springa, men jag vet att det finns en viss risk att det blir för hårt/för långt när jag springer själv. Så fort kroppen är igång och varm och man kommer in i löpningen är det lätt att man inte känner att något är lite galet.
Vad gör man då? Jo, jag bestämde mig för att följa med på gymmets löparpass uppe i pålsjö. För att undvika att gå ut för hårt (lätt hänt efter 7 dagar med extrem löparabstinens) kändes det smart att låta någon annan bestämma, att vara på ett pass som läggs upp för att alla ska kunna delta och helt enkelt bli lite ”bromsad”. Det var en ganska bra taktik. Under några intervaller tryckte jag på lite för mycket, eller snarare mer än jag sagt att jag skulle göra från början, men allt kändes bra. Till råga på det kändes benen riktigt fräscha, trots att jag spenderat 2 timmar (någon dag mer än så) varje dag på cykel/crosstrainer sedan i torsdags. Med andra ord; jag inte bara sprang igen - jag fick känslan av att jag faktiskt är i väldigt bra form - betydligt bättre än dagarna innan DM i Ystad (då jag var riktigt trött i benen och inte riktigt "där" redan vid start), och fräschare än jag känt mig de senaste veckorna. Jag sprang hem från pålsjö efter passet och landade hemma efter totalt 13,2 km löpning och en rent euforisk känsla i kroppen.
LYCKA!!!
Tyvärr har foten inte blivit direkt bättre… jag körde min tabata i torsdags, och även om jag hoppade över de värsta hoppen på passet (dumt att chansa) så kände jag att jag inte borde ha gjort några superhopp eller burpees överhuvudtaget. Lite känningar har jag fortfarande under morgnarna (antagligen för att jag är lite stelare och alltid sjukt kall och frusen på morgonen), så jag har placerat mig på crosstrainers och spincyklar igen de senaste dagarna. Imorse kändes foten dock bra så jag bestämde mig för ett löppass. 13 km blev det denna morgon, vilket kändes okej men inte hundra… Jag är livrädd för att det ska bli värre och att jag ska få ont igen, eller att det inte ska bli helt bra, så jag får hålla mig i skinnet och ta det lite lugnt tills jag känner mig helt bra igen. Tur att jag har två gym att gå till, med totalt 6 olika varianter av crosstrainers att välja mellan (och indoorwalkingcyklar!) så jag får lite variation till denna dödstråkiga träning.
Kvällen har jag därför ägnat åt crosstrainer och cykling, trots att jag kände mig bra i foten under hela eftermiddagen. Efter det ägnade jag mig åt ren tortyr på foamrollern och kände faktiskt skillnad efter. Jag körde även rörlighet i foten, då jag känner att högerfoten är väldigt stel och jag misstänker att det kan bidra lite till känningarna... Hoppas det ger positiv effekt, för jag har ledsnat ganska ordentligt på att cykla och stå i maskinen!
Nu börjar klockan närma sig 01.00 och jag ska snart gå och lägga mig efter några timmar av plugg. Planen för imorgon är att börja med en promenad, och sedan varva hem-studier med ett pass i *trumvirvel* CROSSTRAINERN. På kvällen har jag två pass på gymmet, tabata + indoorwalking. Indoorwalking är inga problem för foten, däremot tabatan.... Jag får helt enkelt låta bli att göra något alls på passet!