Provade att ta några få löpsteg igår kväll, men insåg ganska snart att det får bli comeback nån annan dag. Smärtan i höftböjaren känns varje gång jag sätter i högerfoten och jag känner även av det när jag går. Får bli gymmet idag med. Sitter just nu på ett tåg genom ett regnigt landskap på väg mot Malmö och park- och trädgårdskonferens.
Satt igår och funderade över alla idrottsminnen man samlat på sig och sparat genom åren. För egen del är två av höjdpunkterna förra årets stafetter med en tredjeplats på Springtime och tiondeplats på Hbg Marathon. Delad glädje är verkligen dubbel glädje. Och jag kan visuellt redan nu se mig själv passera mållinjen senare i sommar på mitt allra första marathon.
Men det är väl främst som åskådare framför TV:n som jag upplevt de allra största stunderna: Felix Sanchez tårar på prispallen i London, Kallas ryck i slalombacken på Tour de ski, Roger Millas dans runt hörnflaggan, den där fantastiska sommaren när vi grävde guld i USA, Niklas Jonssons bragdsilver på femmilen i Nagano och en ryggskadad och uträknad Jörgen Persson i kamp mot övermänskliga kineser i Peking. Exemplen är många. Jag har skrattat, dansat, skrikit och hejat som en besatt.
Men lika många gånger har jag våndats, lidit, och i besvikelsen mest varit sugen på att stänga av TV:n och slippa eftersnacket. Jag tänker på Jörgen Brinks möte med väggen i stafetten, Tommy Salos intappade puck mot Vitryssland, Christian Olssons och Susanne Gunnarssons tårar när de insett att kampen mot skadorna är förlorad och kanske framför allt straffmissarna mot Holland i Fotbolls-EM. Sällan har väl tomheten och känslan av att ha blivit lurad på konfekten varit större än då.
Samtidigt har det liksom inte spelat nån roll om det varit Finnkampen eller OS-final. Eller om hjältarna hetat Khalid Skah, Elana Meyer, Noureddine Morceli, Paula Radcliffe, Moses Kiptanui och Wilson Kipketer eller Midde Hamrin, Jonny Danielsson, Sara Wedlund och Peter koskenkorva. Spänningen ligger i att utgången är oviss tills det att mållinjen är passerad och att allt kan hända längs vägen. Och hur underbart är det inte att under OS se hela Sverige trollbindas av och kollektivt omfamna curling, dubbeltrap, fältritt, rodd och bågskytte. Sporter som man några dagar tidigare aldrig ens skänkt en tanke. Sport är underbart.
SWEET - FOX ON THE RUN
Efter enorma framgångar i början på 70-talet började Sweet tröttna på att spela mesig tuggummipop och sökte sig mot glamrocken. Kanske blev det som allra bäst i detta lyckopiller med en grymt effektiv refräng. I sommar kommer de tillsammans med Slade och Status Quo till Hbg, då tyvärr med endast en originalmedlem kvar.