Två Personbästa inom loppet av tre veckor! Och då har tävlingssäsongen bara precis börjat. I Berlin halvmaraton gick jag från 1:30 till 1:28 och idag i Ystad VDM 10 km, persade jag igen - från 39:52 till 39:37! Men, den där extrema härliga lyckokänslan kom aldrig! Ni vet ”FY FAN vad gött!!!”-känslan saknades.
Jag bloggade lite om detta om mitt Berlin-syndrom under veckan och idag kändes det faktiskt likadant. Mina förutsättningar för dagen var klara. Jag ville verkligen gå för 38:40! Jag hade hoppats och trott att jag skulle göra det - nu på årets första 10km lopp skulle det lossna rejält! Men redan efter två km kändes tempot för hårt och jag förstod då att det skulle krävas ett smått mirakel om jag skulle nå den tiden. Jag hade det inte i mig. Svenne var snäll och menade på att du har det visst i dig – i kroppen, men inte mentalt. Inte ännu. Inte efter den urladdningen som du gjorde i torsdags. Jag gjorde 16:59 på 5000m uppdelat. Och det var high-five hela kvällen på Facebook.
På vägen tillbaka från ner-joggingen efter loppet stötte jag på Johan Larsson. Ni vet, han den där riktigt snabba killen som har varit med i tidningen Spring. Johan sprang idag på 29:34. Helt galet. Och eftersom vi träffades lite sporadiskt nere i Berlin, stannade jag och snackade med honom. Erkänner att jag är lite ”Star Struck”. Johan stod lugnt och strechade och vi snackade lite löst. Men då sa han något som fick mig att tänka efter. Vi tar det från början och samtalet började ungefär så här – ”Tjena Johan hur gick det idag?”, -”Jo Tack det gick bra.” Hur gick det själv?”, men försökte jag, ”Vad fick du för tid?”, ”29:34, vilken tid fick du” frågade Johan. En kort tystnad. Helsicke 29:34, det är jäkligt snabbt. - ”det gick så där. Jag siktade på 38:40, men gick i mål på 39: 32”. Notera att jag började berätta om min (fiktiva) drömtid. Jag visste inte den officiella tiden just då utan trodde jag hade 39:34, så jag ljög dessutom om två sekunder. Varför vet jag inte, kan ha varit mixen av otillfredsställelse blandat med att Johan är så jäkla snabb. Det är fult att ljuga, jag vet. Det bara slank ur mig.
Då sa Johan det oväntade, ”39:32 men det var väl bra?”. ”Tja, Jo, det är det väl”, stakade jag fram. Johan frågade, - ”men vad har du gjort innan, vilket är ditt pers?” - ”39:52”, svarade jag snabbt. ”Ja du ser ju själv” sa Johan, ”du har ju gjort nytt pers idag!” Och det fick mig att börja tänka. Jag har slagit nytt pers idag – ett pers som jag faktiskt var helt jäkla överlycklig över förra året, nämligen Springtime 2014. Det var första gången jag gick under 40 minuter på milen. Första gången sub 40 för Daniel Jorme någonsin OCH det stod i HD dagen efter! Om ni visste hurmånga av mina släktingar och vänner som har kommit fram och dunkat mig i ryggen efter den tävlingen.
Det finns en gammal fabel av Aisopos, som heter Mannen och gåsen. Handlingen: En girig bonde ägde en gås som varje dag värpte ett ägg av renaste guld. Han levde gott av dessa ägg och blev med tiden ganska rik. Men bonden ville ha ännu mer guld så han tänkte: "En sådan gås måste vara gjord av rent guld och kunde jag få allt guld på en gång så skulle jag bli ännu rikare". Han slaktade gåsen endast för att finna att hon såg likadan ut inuti som alla andra gäss. Gåsen kunde han aldrig få tillbaka och han blev dessutom av med sitt dagliga guldägg. Fabeln berör begreppet "Girighet".
Tänk om jag är bonden och min löpning är guldäggen som skänker mig lycka varje dag. Jag har bra träningsveckor, bra tränare, bra gruppträning och ibland på spännande tävlingar lyckas jag även kröna mina guldägg med att sätta personligt rekord. Vad mer kan jag önska av löpningen? Varför skulle jag vilja önska ytterligare mera glädje än vad löpningen redan skänker mig - när den skänker mig redan så mycket?
Var rädd om din gås.
#Oops!
Tack för att du har läst min blogg denna vecka. Det har varit ett sant nöje.
Daniel Jorme
P.S Stort Grattis till BG och till det svenska rekordet. Tack Svenne för att du åkte till Ystad och coachade oss med tider. Ni är båda helt underbara med ert engagemang för oss i IS Göta!