Igår var det dags för ett kvalitetspass nere i Jordbodalen. Två grupper skulle ta sig an 16x500m med start var tredje minut respektive start vart 3:30 minut. Detta har blivit något av ett favoritpass för mig. Jag älskar att springa på skogsstigar tillsammans med trevliga människor genom vacker parkmiljö. Svenne hade kortat ner mitt pass från 16 till 12x500, men fortfarande start 3 min.
Första intervallen börjar norrut uppför och svänger sedan in på koloniområdet. Försöker omgående hitta 3:30 tempot, men det är svårt att hålla, det blir snabbt tungt i uppförsbacken. När sista två hundra meter planar ut på grusvägen har jag rejäl puls. Tryck på, det är bara 1:45 per intervall sedan vila. Ser ”lille” Fredrik, Erson och Carl där framme, samtidigt tittar jag på GPS-klockan, vi har passerat 500m. Någon ropar stopp och det blir allmän förvirring. När jag tittar ner på klockan har tiden passerat 1:45 för länge sedan. Shit! Vi drar ett provisoriskt streck och startar igen efter 3 minuter.
När vi kommer till andra 500-ingen, frågar Robban ”skulle du inte hålla 1:45 per intervall?” Vi tittar på våra klockor och ser att vi ligger mer än 20 sekunder före. Andra sträckan stämmer inte med våra tider, den är för kort (så klart). Helsicke ingen vettig tid nu heller! Vad ska Svenne och BG säga? Andra gänget kommer ifatt medan vi andra klappar i händerna och ropar uppmuntrande ”Bra kämpat”. Och nu är vi i fas igen, 1000m markeringen är lätt att hitta (precis vid asfaltskanten) och vi drar iväg efter tre minuter igen. Precis när vi rundar hörnet och ska svänga in i dalen igen står hela ”varvet”-gänget och hejar friskt. De har kommit från Adolfsberg och förbereder sig för tröskelpass. Vi är nu säkert 50 löpare från IS Göta nere i dalen och plötsligt känns stämningen som under HBGM (nåja nästan i alla fall).
Tredje sträckan är snabb. Kul. Alla springer iväg i ett rasande tempo. Först snabbt utför ner till parken och sedan gången genom dalen uppmuntrar till fart. Jag ser Robban och Aplander susa förbi mig. Efter tre hundra meter är jag förbi dem och vi peppar varandra över tredje 500-strecket. Jag förstår mig inte på Robban. Lillhonga kan vara borta ett par veckor från träningarna men sedan kommer han tillbaka och kör järnet. Och då menar jag verkligen fullt ös. Killen har ett fantastiskt pannben! Sedan får han pyspunka och jag springer förbi honom på de sista två hundra metrarna. Vad hör man då? Jo, ”Bra jobbat Jorme!” Killen ligger på maxpuls men lyckas ändå klämma ur sig ett uppmuntrande ord. Robban är helt underbar och ett föredöme! Tiden? Prick 1:45. Äntligen!
Fjärde sträckan är knepig, men jag gillar den. Först går det snabbt utför (bokstavligen) och sedan ut på asfaltsvägen (där vi startar 10x300 backe). Vi passerar ”varvet”-löparna och de hejar uppmuntrande på oss när vi flåsar förbi. Utmaningen med sträckan är att försöka behålla farten som du har med dig ut från dalen och sedan klara ca 100 meter uppför och klättra ytterligare upp för en brant backe till (Högaborg och Eskils hemmaborg) Harlyckan. Det är jäkligt tungt och jag får jobba intensivt med armarna innan jag kommer upp över krönet. Backar har jag problem med och både Aplander och Martell kommer farande som två spjut förbi mig. Var får de sin kraft ifrån? Båda har grymma spurtar och backar är deras hemmaplan. Det är många ryggdunkar, snorfräsning och skratt när vi har passerat toppen. Tid ca 1:48. Backen sinkar.
Femte och sjätte intervallerna är två ganska platta och enkla sträckor som tar oss runt dammarna i ett vackert vänstervarv. Här ligger jag på 1:45 lätt! Och det är nog tur det, för sedan väntar sjunde sträckan. Den näst sista intervallen (mellan 3km och 3,5km) är själva kronjuvelen i Jordbodalen. Jag talar naturligtvis om ”mördarbacken”. Efter tre hundra meter börjar den. Backen är i princip lodrät (det känns så i alla fall) och jag tappar all min fart. När jag tittar upp i backen för att se slutet ser jag, den nya tjejen Isabelle flyga upp för mördarbacken. Den tjejen är verkligen snabb i backar. Tid? 1:55 (minst)! På sista sträckan rullar man behagligt ner för backen och bort mot starten igen. Fyra km avklarade eller om man så vill åtta fantastiska olika intervaller genomförda. Nytt varv (fyra fler intervaller väntar) och mera mjölksyra! Hur kan man inte älska passet?
Jag kom till Göta torpet (GT) med en ganska kass vecka bakom mig. Jag hade tvingats mer eller mindre bryta efter tredje tusingen 5x(600+400) på Heden förra torsdagen. Jag blev rejält illamående och trodde ett tag jag skulle kräkas medan jag sprang. Passet blev misslyckat och jag joggade runt mina sista två intervaller. Kände mig rejält besviken när jag körde hem.
Sedan var det GGP #2, (5 km i Pålsjö skog) på lördagen och jag var tokpeppad. Hade bra förberedelser inför morgonen och allt kändes bra tills jag började uppvärmningen. Samma jäkla illamående och pulsen rusade. Lämnade DNS. Men sedan på söndag stack jag ut med Jimmy och Aplander på distans, 30 km jogging i 5:10 tempo genom hela Helsingborg. Plötsligt kändes det bra igen och illamåendet var borta. Vilodag på måndag och sedan detta passet på tisdagen som kändes väldigt bra. Lyckades för det mesta hålla 1:45/500m som var målet för dagen. Slutsats – Livet balanserar!
Avslutningsvis, mördarbacken. Utnyttjar jag den optimalt? Borde jag köra den oftare? Träna maxlöpningar i den. Den är brant och skitjobbig men ganska kort. Och det är väl bra? Med start från bron och upp till markeringen - vilken tid? Bästa tiden? Den ligger ju bara på uppvärmningsavstånd från bostaden. Jag kör den annars på cross-passen, men kanske innan Lidingö? Får kolla med Svenne vid tillfälle. Bröderna Svenne och BG levererar verkligen till oss vanliga dödliga motionärer. Stort tack till er!
På torsdag är det bana på Heden. Då ska jag köra 3x600m, 4x500m och 3x400m med 1 minut vila. Kan jag klara hålla 3:30 tempo genom hela passet? Du ska spränga din drömgräns för 5000m.
Lycka till!