Jag tog ett beslut, jag hade nu verkligen bestämt mig. Jag skulle bli en bättre löpare, jag skulle bli starkare, snabbare, uthålligare och även skadefri..................jaha! .....hur!?
Jag tog kontakt med en kvinna som blev min löparcoach och jag började träna med löparglädje, i de olika grupperna (styrka, långdistans, fart), va med på löparskola och hängde med på trail löpning. Ett tag fick jag inte ihop armar, ben å bål alls. jag skulle ta kortare steg men snabbare å sätta foten under och på framfoten å trycka ifrån, fram med höften, inte svanka, arbeta med armarna å håll dem mer in till kroppen, stabilisera bålen och ut med bröstet, upp med huvudet, ner med axlarna.....och slappna av hahahaha OMG vissa gånger såg man nog rätt rolig ut när man gjorde rörelserna helt överdriver för å förstå det och få in det. Men oj vad det har hjälpt mig så det är jag otroligt glad för att jag investerade i den läran.
Sen va det det här med tänket. Jag fick jobba mycket med det, att tänka att jag kan! att jag klarar det! och hela tiden tänka positiva stärkande tankar. Och komma ur min comfortzon, att fårtsätta fastän mjölksyran bränner, att fårtsätta fastän det känns som man inte har mer, fastän det känns jobbigt, fastän benen är gele...........och då skriker min coatch öka tempot å jag tänkte då dör jag ju! hon är inte klok! :) Men fyyy faaan vilken häftig känsla att komma ur comfortzonen och märka att jag klarar visst det! jag kan mer än vad jag tror :)
Många många gånger när jag känner/tänker att jag fixar inte det så hör jag henne skrika ut ur comfortzonen :) och då jävlar fårtsätter jag.
På vägen när jag kände att jag bara blir bättre å bättre på alla sätt och jag såg en otroligt rolig framtid inom löpning så fick jag beskedet cancer. Givetvis rasade jag och med det så rasade allt! min fokus, mina mål, min livsglädje .......allt! För jag visste plötsligt inte hur min framtid skulle bli, inte en aning...... total kontrollförlust. Det va många veckor med ovisshet och jag blev handlingsförlamad. När jag skulle plugga så satt jag bara å stirrade på datan i timmar, när jag skulle ut å jogga så tog jag på skorna gick ut några meter och vände för å snöra av dem. Jag orkade inte träffa någon osv. En morgon vaknade jag och blev rädd för vad jag va påväg in i, jag satte mig ner och tänkte efter är det så här jag vill handskas med problem? är det så här jag vill lära mitt barn/familj att man gör när det blir jobbigt? Ska jag ge upp mina drömmar och mål för att det blir tufft? nej nej och nej
Jag tvingade mig att plugga och jag bestämde mig för att tvinga mig till löparglädjes träningspass mm för det va det jag behövde mer än någonsin nu. Och det va så skönt när jag väl kom dit, jag fick en paus från jobbiga tankar, jag hämtade energi och glädje som smittade av sig från de andra........ istället för å känna mig sjuk så fick jag känna mig stark och jag behövde boosta mig med dopamin och allt annat som frigörs i kroppen av träning. Tack för att ni fanns.
Cancern opererades bort och jag blev helt fri ifrån det.....skönt! OK så nu började livet leka igen å mer än någonsin, jag kände mig lycklig och målmedveten, mitt mål va att bli mer vältränad så jag kunde börja träna med Is Göta :) klara, färdiga, gååååå och booom så kom nästa "slag" ....... min dotter sa mamma! jag har en stor bula vid nyckelbenet som växer å växer, det gör ont detta blev 4 fruktansvärda månader av olika undersökningar. Jag rasade men va tvungen att vara stark för min dotter, grät på nätterna och behövde löpningen mer än någonsin igen, det blev som terapi.
Efter 4 månaders ovisshet om vad det va så blev vi skickade till sveriges bästa läkare som satte en diagnos CMRO sjukdom, en på miljonen får den. När vi åkte hem så frågade jag henne hur hon under hela denna tiden har kunnat vara så glad å positiv å utan oro. Hon svarade: men mamma! det e ju du som lärt mig att tänka positivt och att aldrig ge upp :) efter det svaret så kände jag att vi kommer klara det galant :)