Temat "är det meningen att jag ska komma till start på seedingloppet?" fortsätter. Är det inte feltramp och svullna fötter så är det något annat.
Tanken idag var att jag skulle spendera hela dagen i på tävlingsplatsen, tävla och därefter hjälpa en kompis som skulle tävla. Hela dagen skulle spenderas där borta, för att skingra tankar och nerver inför morgondagen. Vad händer? Hästen var vääääldigt överladdad, trots en timmes galopparbete igår och trots longering (springa runt i lina) i morse. Det är inte mycket att göra åt, hon är på det sättet och det är bara att hålla sig kvar och försöka balansera upp henne när hon gör små glädjeskutt eller vill rusa iväg.
Första klassen gick dock smärtfritt (frånsett att jag fick lägga en volt för att få kontroll över henne inför ett hinder) och uppvärmningen inför andra klassen kändes ok. Lite bus och lite hopp, men det brukar vara på det sättet. Sista språnget vi hoppade innan vi skulle in på tävlingsbanan gick det tyvärr åt helvete. Min kära häst lyckades på något vis få bommen mellan sina framben (antar att hon inte lyfte ena frambenet riktigt) och det blir ju fällbens-effekt av det.
Det blev en ordentlig kullerbytta för hästen, med mig på ryggen och jag fick hästen över mig. Antar att det såg riktigt illa ut, för det var knappt att jag ens fick resa mig upp och sjukvårdarna ville faktiskt ringa ambulans... Maximal otur, detta hände dessutom på hinder som är väldigt mycket lägre än det vi hoppar hemma på träning. Antar att "shit happens" även när man gör något som är lätt.
Svårare och farligare än det ser ut... fotboll? Hockey? Rugby? Peanuts i jämförelse!
Givetvis startade vi inte efter det (tacksam över att det inte hände något liknande inne på banan, då är man utesluten!) utan jag fick spendera väldigt lång tid med sjukvårdarna innan jag fick tillåtelse att gå ut till hästen och pyssla om henne. Lyckligtvis har hon klarat sig helt och hållet, vilket är det absolut viktigaste.
Nu har jag klarat mig hyfsat bra. Jag kom precis hem från akuten och har fått min "dom". Mörbultad och lite blåslagen, men jag har haft änglavakt och inget är brutet, inget är sprucket och jag har ingen hjärnskakning. Läkaren sa rakt ut att "jag är förvånad, faktiskt chockad. Jag ser ju att du har slagit i dig ordentligt, men du har nog haft en skyddsängel som vakar över dig. Förutom blåmärkena så är du helt okej!"
När jag fått de orden frågade jag försiktigt om loppet imorgon (hade tänkt undvika frågan för att slippa få ett nej), och det är OK att jag springer så länge jag lyssnar på kroppen och allt känns okej. Med andra ord: Imorgon är det dags för lopp! Jag har dessutom inte mycket till val annat än att ta det lugnt just nu, vilket kanske är lika bra dagen före ett lopp. För att inte utmana ödet planerar jag dessutom att rida först efter loppet, det känns lite onödigt att riskera fler tillbud just nu ;)
Imorgon kl 10 börjar uppvärmningen, givetvis måste jag känna efter extra noga (jag har trots allt råkat ut för lite smällar de senaste dagarna) och kl 11 går starten om allt känns OK. Nervös som fan är jag och jag är väldigt tacksam över att få sällskap om några timmar så att jag skingrar tankarna. Lite god mat och tjejsnack är precis vad som behövs för att skingra mina tankar.
Samtidigt försöker jag tänka att det är OK om jag inte kan prestera fullt ut imorgon. Jag försöker tänka på vilka förutsättningar jag ställer mig på startlinjen med. Förra helgens extrema träning och ingen direkt vila varken före eller efter. Två ordentliga snedtramp i torsdags med en fot som fortfarande är lite svullen. En ordentlig omkullridning idag - det är inte jättekonstigt om det går att prestera till hundra imorgon. Jag försöker tänka att det är okej, detta är årets första 10 km-lopp och det är egentligen ingen katastrof om jag inte toppar formen nu. Det kommer fler lopp detta år, varav några känns betydligt viktigare än det imorgon.
Men samtidigt.... Jag vill verkligen, verkligen, absolut inte misslyckas.