Torsdag... Det är inte många dagar till Seedingloppet. Nervositeten är påtaglig, stressen kännbar. Att jag i samma veva sitter under ett pluggberg med all stress det innebär gör inget lättare.
Att jag älskar att springa det vet ni. Att jag är tävlingsmänniska, det tror jag att många redan har räknat ut. Kraven jag ställer på mig själv är skyhöga vid ett lopp, tyvärr så höga att jag ibland blir "blockerad".
När det vankas lopp är jag vanligen inte människa dagarna innan. Jag får ofta svårt att sova, svårt att äta, svårt att fokusera. Någonstans, mitt i löparglädjen och allt tävlingsfokus verkar prestationskraven ta överhand. Det har absolut blivit bättre, men det jag en bit kvar...
Jag minns springtime 2013, en av mina värsta upplevelser. Jag var i grym form, när jag klockat mig själv på milen utomhus låg jag runt 40-41 minuter. På löpbandet sprang jag på 39.39, 38.57 och två veckor innan - 38.26. Löpningen kändes otroligt lätt, jag visste att jag kunde göra ett bra lopp.
Kvällen innan loppet var jag så nervös att jag trodde jag skulle dö. Prestationskraven tog överhand - så även under loppet. Hela loppet var en plåga. Jag fick ingen fart i benen utan kände mig som en sköldpadda. Jag var så nervös att jag spände mig och en kort stund fick krampliknande känningar i ena låret. Jag sniglade mig in i mål på typ 45 minuter - så förbannad och arg på mig själv att jag inte pratade med någon. I ren frustration kutade jag en mil till, tårarna var inte långt borta. Dagen efter sprang jag en kort tur, för att inte tappa löpningen helt, sedan sprang jag inte på tre veckor. Ingen fick ens prata löpning med mig på över en månad. Det blev inga fler lopp det året. Däremot hittade jag ganska snabbt glädjen i löpningen igen och började springa längre och längre turer.
Satte denna tid två veckor innan springtime, fick total blockering under springtime och sniglade mig in i mål 7 minuter långsammare... Visst är det skillnad mellan löpband och plan mark, men det är inte 7 minuter på samma distans. Jäklar vad sur jag var!
Förra året, dagen innan springtime, låg jag i fosterställning på mitt vardagsrumsgolv. En av mina bästa vänner kom med vatten och gjorde smoothies åt mig. Fy h*levete vad nervös jag var. Skulle nerverna sabba loppet även detta år? Skulle jag ens kunna springa? Borde jag ens gå till startlinjen? Vid startlinjen var jag på väg att banga, lyckligtvis stod en kompis i startområdet och tvingade mig att springa.
Nu gick det helt okej, jag var så nervös att jag kände mig väldigt tung första kilometrarna - sen släppte det och jag kunde springa på. En våg av nervositet mötte mig strax efter att jag kommit halvvägs, jag blev tung igen, sen släppte det och jag sprang vidare. Detta var ett klart framsteg från året innan - nerverna var ett litet hinder, men ett överkomligt sådant.
Jag var inte riktigt nöjd, återigen hade jag sprungit under min kapacitet - men jag var ett steg på vägen. Återigen sprang jag under 39 på löpbandet och jag hade t.om lyckats springa 39.51 utomhus (möjligen en liten reservation då pappa klockade mig). Formen var med andra ord bra och jag skulle ha pressat tiden under 42.20, men för all del - jag var inte helt blockerad under loppet.
Jag sprang malmömilen en månad senare. Återigen, nervositeten var helt sjuk! Jag kunde inte ens prata i bilen ner, jag var mer eller mindre sjuk av nervositet. Vid startlinjen stod jag och skakade så mycket att en annan löpare undrade om jag mådde bra... Då startsignalen gick släppte en del (antagligen p.g.a. viss trängsel i början, fick foksuera på att komma fram!) och jag kände mig helt okej efter bara några hundra meter löpning. Ungefär halvvägs kom en sådan jobbig våg av nervositet igen... Jag fortsatte dock springa och kom i mål på 41.36. Helt okej, fortfarande under vad jag borde springa så jag var inte helt nöjd - men det var ännu ett steg i rätt riktning och ett steg mot kontroll över mina små "hjärnspöken".
Malmömilen, tiden 41.36. Jag var OK med tiden, trots att jag kände att jag hade sub 40 i kroppen och inte lyckades ge 100%. Jag var inte helt nöjd, men OK. Trots att jag stod vid startlinjen med ben som skakade av nervositet och trots viss trängsel tog jag kommandot över hjärnspökena en bit in i loppet.
Helsingborg Marathon gick av stapeln i September - och det var första gången jag sprang ett lopp utan att blockeras av några prestationskrav. Jag var supernervös såklart, jag visste inte ens om jag skulle ta mig runt 42.2 km som dessutom är kuperad. Möjligen var det just det, att jag inte hade en aning om vad jag kunde prestera som gjorde mig något lugnare. Istället för att jaga tiden (OK, jag ville helst under 3.45, absolut under 4 h... men det kändes inte helt omöjligt!) kunde jag fokusera på att springa. Nu var jag kanske lite för lugn och sparade lite för mycket på kraften för jag kände hela tiden att jag kunde trycka på mer, den känslan hade jag även i mål, men jag var lugn och fokuserad under loppet.
3.43.45...
Malmö Halvmarathon sprang jag bara några veckor senare. Jag hade funderat lite över det tidigare, men inte bestämt mig. Veckan innan funderade jag lite till, men det vankades en sedan länge planerad fest nere i Lund dagen innan och jag hade inte vilat en enda dag sedan dagen före Marathon. Det kanske inte vore det bästa att springa en halvmara? Särskilt inte om jag ville springa på en bra tid? Samtidigt... jag ville springa en halvmara, runt 20 km är ju min favoritdistans och jag ville ha en tid och utgångspunkt att jobba utifrån även där. Fredag kväll var det alltså festligheter i Lund, runt kl 23 bestämde jag mig för att jag visst skulle efteranmäla mig och springa. Några glas vin och lite drinkar kan väl inte förstöra allt för mycket?
Lördag morgon var det således vattentankning som gällde och jag åkte ner och efteranmälde mig. Lite trött var jag såklart, dels i kroppen efter utebliven vila och för lite sömn - men jag var lyckligtvis förskonad från en baksmälla.
Ambitionen var att springa och få en tid att utgå från för framtiden. Jag sänkte prestationskraven något (hur många andra som stod på startlinjen hade druckit vin och drinkar och hängt på nation kvällen innan?! Ytterst ojämlika förutsättningar!) och var ganska avslappnad vid start. Kors i taket så kändes kroppen otroligt lätt när jag sprang och känslan från start till mål var verkligen jättebra trots att en el av loppet gick i motvind. Tiden 1.35.14 kan såklart kapas även den, jag ska definitivt under 90 minuter detta år, men en sjätteplats i min klass kändes klart godkänt. Hade jag sprungit för klubb redan då och således sprungit i tävlingsklassen hade jag sprungit in på 7 plats...
Detta år har jag bestämt mig för att ta upp kampen mot hjärnspökena. Jag vill ha samma lugn och förväntansfulla fokus som jag har när jag tävlar med hästen och det enda sättet jag kan komma på för att nå dit är att tävla mer och utmana mig själv så mycket jag kan. Jag måste helt enkelt fortsätta möta tävlingsnerverna, ta upp kampen mot dem och bli starkare än de små hjärnspöken som stör mig så mycket.
Ett led i detta var 3 000 m i Malmö i Januari. Snacka om att sätta sig själv på pottkanten; första loppet någonsin inomhus, första loppet någonsin som var under 10 000 m. Första loppet för IS göta. En distans som var ca 10 000 m. för kort för att jag skulle känna mig riktigt bekväm. Kvällen innan var det återigen fosterställning som gällde. Jag fick mer eller mindre panik när jag kom in till Atleticum - alla såg så jäkla snabba ut! Jag såg framför mig hur alla dessa snabba jäklar skulle varva mig flera gånger om....
Pulsen var skyhög vid uppvärmningen. Jag försökte gå in i en liten bubbla, skakade under hela uppvärmningen och stod på startlinjen med hjärtklappning. Nu gick det bra även denna gång, jag kunde ha tryckt på mer men jag var faktiskt inte hindrad av nervositeten - ännu ett steg i rätt riktning!
Klassisk sms-konversation före ett lopp.... HAHAHAHA
Så vad kommer hända 2015? Är det i år jag tar kontroll över alla hjärnspöken och kan börja SPRINGA under hela loppen? Jag vet ungefär var min kapacitet ligger, jag vet att jag är i bättre form än för ett år sedan - är 2015 det år jag äntligen kan börja springa för hela min kapacitet? Egentligen dum fråga. Det SKA gå. Hur loppet på söndag kommer gå är dock en annan fråga.... jag är fortfarande matt i kroppen. Jag har redan börjat tappa aptiten och har svårt att få i mig den vätska jag behöver. Jag har också svårt att somna på natten (OK, här spelar studiestressen in minst lika mycket).
Om en stund ska jag dock ut och springa, jag kan aldrig vara med på torsdagsträningarna då jag kör pass på gymmet och har hoppträning direkt efter. Med andra ord; dagens 90/30-pass springer jag själv. Jag ska dock försöka hålla lite på krutet och mest försöka få ett hum om känslan i benen inför söndagens drabbning... Hjälp.