Det är alltid spännande att träffa nya vänner, speciellt när de är ultralöpare. Jag gillar traillöpning så det behövdes inte så lång betänketid när Mimi (Kotka) och Team Falkenberg (Johan, Henrik, David, Bo) undrade om jag vill med på en go' utförslöpning från Fatago. Vi ber receptionisten ringa en stortaxi som dyker upp samtidigt som hon lägger på luren. Efter 20-30 min blir vi avsläppta vid ett mycket litet torg med blommande mandelträd och taxichauffören frågar:
You WALK back?? 😳
- No. We shall run. 😃
Ay ay 😂👈 skrattar han och skakar på huvudet. (Han utgår från att vi ska springa tillbaka på den asfalterade vägen.)
5 km och 700 höjmeter yttrligare längre upp tar 1 1/2 timme på en sparsamt märkt vandringsled, då och då osynlig. Vi springer med höga knän och klättrar med lika höga mungipor. En halvtimme senare tar springet i mina ben slut så jag säger till de andra att jag viker av mot bilvägen och tar buss eller taxi hem. Jag får låna Johans telefon, får en karta av Henrik och Mimi frågar om hon ska följa mej, inte bra att springa själv. "Tack men den här lilla biten fixar jag". Våra vägar skiljs och en bra stund hör jag deras glada tjoanden över dalgången. Min rutt är enkel, följ klippkanten tills det blir plant, håll till höger och där är vägen. Det är skönt att gå och springa i sin egen takt. Piggar upp mej med lite choklad, vatten och energibar. Vart går leden nu då? Jag står vid ett litet röse men ser inte nästa. Det löser sej nog om jag fortsätter i rakt fram. Nu var det dåligt märkt, 20 minuter sedan förra röset. Ser på kartan, (en svartvit fotokopia av den riktiga kartan) är det här jag är? Eller här? Jag har ju gått en del så jag har nog inte kommit alls långt. Oj, här blir det brant på båda sidorna. Vad är det för svarta fula fåglar som cirklar över mej? Vad är klockan? När blir det mörkt? Kan jag sova i en av grottorna på andra sidan ravinen. Får jag betala själv om jag ringer 112 och blir hämtad med helikopter? Gud som haver barnen kär, visa mej stigen igen så ska jag vila hela dagen imorrn. Här ligger lite tomma hylsor på marken, någon har i alla fall tagit sej hit med hagelbössa. Äntligen kan jag se något som liknar en stig och vad som är ännu bättre är att den efter ett par km leder fram till en grusväg. Jodå, det går bra nu. Springer snart på ett spanskt par som är ute och går med sin hund. På två minuter blir vi bästa vänner. De blir förbluffade över att jag på 4 timmar tagit mej till fots från Fatago och berättar att vi är nära San Augustin. De har en bil och kan skjutsa mej till mitt hotell om jag vill. Gracias, pero no gracias, es tranquil. (Tack men nej tack, det är lugnt) I can run 5 more kilometres. Springer lite fel igen och måste klättra ner för en klippa längs ett staket och springa några hundra meter längs motorvägen. När jag är på strandpromenaden ringer Jens och undrar hur det är. "Det är lugnt, är strax vid hotellet. Blir det morgonjogg och trappintervaller imorrn?"