Inlägg

Den 13 september 2014 sprang jag min första marathon. Det var kronan på mitt superlöparår och delmål 3 (efter personliga rekord på 10 km & 21 km). Ambitionen var framför allt "en bra upplevelse under första maran". Upplevelsen var bättre än bra! Här kommer en racerapport som avslutning på min bloggvecka.

 

Atmosfären i startfållan utanför Dunkers var väldigt speciell. Stämningen var närmast uppsluppen! Jag kände ingen nervositet eller tävlingsangst som jag alltid gör inför starten på Springtime. Under nedräkningen fick jag ståpäls - vilken känsla!

 

Målet var att gå ut i 4:55-tempo och klara en tid under 3 timmar och 30 minuter. Jag hade närmast idiotförklarat BG när han föreslog detta mål, men under loppets första 6 km handlade det om att bromsa. Vilket visade sig vara ganska svårt. Första 5 km höll jag 4:44-tempo.

 

Upplevelsen att springa genom Råå var fantastisk. Så mycket människor! Mina barn vinkade och skrek. Våra grannar hade gått man ur huse för att heja, och vilka hejarop sen! Det blev så många ansikten att titta på att man inte hann sortera alla intryck.

 

På väg mot Raus sprang jag förbi Jens A på cykel som hejade och förföljde mig en bit. Jens, Jaana och Frennesson var tre Götister som tydligen dedikerat sin dag till att stötta klubbkamrater och det gav massor av extra energi! Ett stort tack i efterskott till er!

 

Efter depån vid Raus hamnade jag bredvid en löpare i Stålmansdräkt. Han visade sig vara en perfekt löpkamrat efter som han drog till sig extra mycket hejarop. (Märkligt bara att folk idag refererar till "Supermannen" istället för "Stålmannen". Ännu märkligare att man reflekterar över sådana kuriosa under ett marathon!)

 

I vackra Ramlösa Brunnspark var det tjockt med publik. Jag hade planerat att gå och dricka / äta banan 20-30 sekunder vid varje depå istället för att försöka dricka i farten. Här fick jag dock stanna helt och plocka ur en vass sten som letat sig ner i min ena sko.

 

Nedanför Elineberg konverserade jag med en löpare från Lund som var i det närmaste verbalt inkontinent. Men det störde mig inte eftersom jag fortfarande var så pigg att det inte var något som helst problem att prata. Förrän jag hade det dåliga omdömet att börja trycka i mig en energy bar. Jobbigt att tugga samtidigt som man både ska springa och snacka.

 

Efter Jordbodalen blev jag ikappsprungen av Anna K och Jorme. Vi hängde ihop mot Fredriksdal. Passerade 21,1 km på 1 h 42 min vilket var 2 minuter under min personbästatid från 2013! Det var först vid Kärnan som jag kände att jag var på väg att stumna lite. Jag släppte Kinch och Jorme och var åter ensam.

 

Väl inne i Pålsjö skog kom de första negativa tankarna. Här började jag proppa i mig energitabletter och gel. Passerade Lillhonga som såg ut att ha det tungt men som trots det använde sin energi till att heja fram mig. Han är ett praktexempel på att vi i Göta inte tävlar mot utan med varandra! Vid Pålsjö Slott skrek Lovén att jag skulle ta rygg på en klubbkamrat som var strax framför mig. Oklart vem ryggen var, men så fort jag kom ur allén vid Pålsjö Slott slog första krampattacken till. Rejält. Det var ena vadmuskeln som totalstrejkade.

 

Efter 2 minuters gång hade krampen släppt och jag kunde springa vidare. Men under dessa avslutande 12 km fick jag stanna upp vid ytterligare 7-8 tillfällen och gå en stund. Otroligt frustrerande eftersom jag hade kraft kvar att springa. Men måhända blev konsekvensen att jag ökade tempot efter varje krampattack och därmed bäddade för nästa.

 

I Sofieroparken passerade jag Mattias Steen. Och Serpentinbacken gick som en dans. När jag var nästan framme vid Tinkarpsbacken hann Jorme upp mig. Någonstans hade jag alltså sprungit förbi honom utan att märka det. Men jag kunde inte ta rygg eftersom nästa krampattack nästan fick mig att ramla omkull. Och inte heller den efterföljande kvinnliga medlöparen med discohörlurar som vrålade "nu jävlar slutar du gå och hakar på mig in i mål" kunde jag hålla jämna steg med. Sista milen snittade jag 5:25-tempo...

 

Vid Fria Bad, med 500 meter kvar till mål hörde jag ett enormt vrål från publiken. Jag vände mig om för att se vem de hejade på, men insåg att det var jag som var föremålet för allas uppmärksamhet. Detta var loppets absoluta höjdpunkt. Alla hår på kroppen stod rakt ut!

 

Efter en målgångsspurt med krampande vader som måste sett hysteriskt komisk ut fällde jag en liten tår. Men slogs ganska snart av att jag mådde riktigt bra. En timmes vila, bad och tjöt i målfållan var en härlig avrundning.

 

Tiden blev 3.32.52. Riktigt nära BGs surrealistiska målsättning. Hittade honom i målfållan och tror det första jag sa var "Det här kommer jag att göra om nästa år!".