Ett erkännande så
här en torsdagskväll: jag AVSKYR löpband! Föredrar ABSOLUT 10 långa intervaller
i pissregn och snålblåst framför det känslomässiga moras som blir följden av
att trampa på statiskt i en vibrerande, könlös maskin med minimal stimulans
från miljön runtomkring mig.
Men ibland finns
inga alternativ. Just do it…
Är begåvad med
ett jobb som innebär många resor i tjänsten. När dessa under vinterhalvåret tar
mig till destinationer med tropiskt klimat är man så illa tvungen att samla
kilometrar i ett i bästa fall nödtorftigt luftkonditionerat gym. Och vill man
så är ju nästan allt möjligt. Har kört ett simulerat crosspass i Sao Paulo,
testat backintervaller i Tokyo, svettats mer än 2 liter i timmen i Bangkok och
tränat på dryckesteknik från småmuggar i Ho Chi Minh (med en praktvurpa som
följd). Allt på löpband. Så inte var det särskilt kul någon gång.
Då får jag
istället försöka minnas de pass som fick håren att stå på ända; fartlek runt
gamla stan i Jerusalem, distanspass i Sydney, intervaller i Parma, lugn jogg i
Atlanta. Jag ler åt minnet då jag sprang vilse under en morgonrunda i Toulouse.
Och kan drömma mig tillbaka till strandlöpning på Zanzibar och snölöpning i
Alperna under semestrar med familjen.
Poängen här är
att det alltså inte finns någon ursäkt att stå över ett pass. Och det är en av
de saker som har gjort att jag fastnat för löpning. Även om det innebär att
behöva äntra den svarta gummijävulen emellanåt.
En nästan perfekt löparbana utanför Kitzbühel