|
Loppet som man laddat för i över ett år. Ska loppet leva upp till förväntningarna? Ska jag leva upp till mina egna förväntningar? Träningen inför loppet gick väldigt bra. Började trappa ner träningen sista två veckorna. Som vanligt börjar man noja lite sista veckan. Gör det inte lite ont i vaden? Börjar jag bli förkyld? Kvällen innan laddade jag upp med pasta och köttfärssås + lösgodis. Klockan var satt på 0700 och tävlingsdressen framlagd. Upp och hoppa, frukost, läsa tidningen och plocka ihop det som skulle med till starten. Cyklade ner och mötte upp resten av Götagänget på Gröningen för gruppbild kl 0915. Kort uppvärmning med Robban, Magnus och Daniel. Efter att ha lämnat in väskan tog jag mig bort till starten och letade upp lämplig plats i startfållan.  Nu är det nära! Hade tänkt ta rygg på Anna Bjurman men hon for iväg snabbt i starten. Försökte hitta mitt eget tempo som var planerat till 4:30 min/km. Hittade istället 4:20 som kändes bekvämt för dagen. Banan kantades av mycket folk större delen av vägen. Hann tänka både en och två gånger: Går inte detta lite väl fort? Var ända gång jag tänkte sakta in så stod det någon och skrek: Bra jobbat Micke eller Härligt jobbat Göta! Ännu en fördel med att träna med Göta :) Träffade Jonas och Moses i Råå hamn och fick mig en dask i ryggen, PLASK. Ledsen Jonas, men man svettas när man springer! Nu började banans kanske jobbigaste del med massor med små stigningar och svängar. Brorsan stod vid 10 km och langade över gel. Det kändes lätt och bra. När jag kom in i Brunnsparken så exploderade publiken. Vilken stämning! Genom Jordbodalen och nu blev det lättare. Platt löpning genom Viskängen och in mot Fredriksdal. När vi passerade Götatorpet kommer en löpare upp bredvid och säger: Va fan, känner du hela stan? Det är orättvist så mycket hejarrop som du får! Varenda gång han verkade glida ifrån mig, var det någon som hejade och då gled jag förbi honom. När vi springer in i Arenan blev jag helt chockad. Beckmörkt och discomusik på hög volym. Folket ropade lite grand. Då for djävulen i mig och jag började veva med armarna som en galning. Publiken var inte sena att svara. Arenan formligen kokade! Känslorna svämmade över och jag sprang ut med tårar i ögonen. Även vid Kärnan var det otroligt mycket publik. Det går ju inte att bli trött! Jo, det gör det. När jag passerade 28 km kände jag att det började gå trögare. Slog av något på farten för att spara kraft. Det innebar att jag gick ner till min planerade fart. Seglade vidare förbi Pålsjö, Maria Park och fram till Pålsjö slott. Nu började energin tryta. Farten sjönk ytterligare lite. Men de ständiga hejarropen gjorde att det gick bra att fortsätta. Samtidigt så var det en tanke i bakhuvudet: Kommer jag att behöva gå? Att jag skulle ta mig i mål var aldrig någon tvekan. Men skulle jag klara 3:15 i mål? Hade legat och balanserat på den tiden ett tag, baserat på klockan + 5 min/km resten av rundan. När jag springer in på Sofiero så går det riktigt trögt. Precis när jag vänder ut ur parken ser jag Fredrik och Marcus komma in i parken. Är det jag som sackar? Är det de som går starkt? Kan jag hålla undan? Kom igen nu! Det är bara 7 km kvar! Får upp farten bra nedför backen. Trycker i mig en gel 500 m innan Serpentinen. Ska jag gå en bit i backen? Överraskar mig själv med att springa hela backen i bra fart. Känner faktiskt ingen skillnad mot plan mark? En arbetskompis står i backen högst upp och vrålar: Det ser sjukt bra ut! Hmmmm, så känns det inte riktigt. Får lite extra kraft när jag närmar mig Sofiero för andra gången. Var det tvunget att sätta ett fartgupp här. Låter armpendlingen dra mig upp för guppet och ajajaj, nedför känns det väldigt obehagligt i baksidorna. Huvudet drar igång på 50000 varv/min. Får jag kramp nu? Bristning på gång? Ahhh va fan ge dig nu! Du har max 4 km kvar. Passerar en hel del kända ansikten som är på väg på andra hållet. Vad gnäller du för, hinner jag tänka? De har mycket längre kvar. Nedför Tinkarpsbacken tittar jag på klockan med förhoppningen att nedförsbacken ska ha tryckt ner tiden mot 4:30. 4:48 skriker klockan tillbaka. TAGET! Det innebär att jag kan springa i 5 min/km in i mål och ha 20 sekunder till godo på 3:15. Vid foten på backe blir jag omsprungen av en HSOK-löpare. Har ingenting att svara med. Men luckan stannar vid 100 m. När vi passerar Henke krymper luckan till 20 m. Men mer än så går inte. Jublet ökar desto närmre målet vi kommer. Konstaterar vid 300 m kvar att jag har inget att spurta med. Med 200 m kvar skriker hjärnan öka! Det tar mig 100 m att fatta. Lägger in en riktigt bra spurt. Kommer ganska snabbt ikapp de 20 metrarna. Men han svarar och vi går över mållinjen samtidigt.JAG KLARADE DET! 3:14:24 på klockan och pers med 20 min! Tiden justeras senare ner med 5 sek och jag fick en finfin 45:e plats totalt och 41:a i herrklassen. Känslorna rinner över igen och för andra gången under loppet så fylls ögonen till bredden. Det här med marathon är bra grejer! Rejält sliten glider jag sen runt på små moln och snackar med andra löpare som tagit sig i mål både före och efter mig. Avslutar med ett dopp i havet som kronan på verket. Idag var en riktigt bra dag!!! Stort tack till Simon och Andreas för deras engagemang. Stort tack till medlöpare, funktionärer och publik. Det hade känts ganska fjantigt utan er. Ett långpass som avslutas med en megaspurt helt själv når inte riktigt upp till hur jag kände mig när jag passerade mållinjen. Till slut: Jag kommer aldrig att avslöja mitt hemliga vapen: Det går så vansinnigt mycket lättare att springa med ett leende på läpparna!
Kommentarer (0)
|
|