Åsa Broberg:
På lördag klockan 10:00 står 1700 löpare på startlinjen för att springa första upplagan av Helsingborg maraton. De har laddat minitiuöst. Sömnen har de senaste månaderna legat på 7-8 timmars oavbruten sömn per natt. De har druckit rödbetsjuice så det har växt blast ut öronen och urinen är ständigt purpurfärgad. Deras träning har varit en kombination av långpass (minst 35 km), snabbdistans och backar. För att inte se ut som en säck potatis i slutet av loppet har de kompletterat löpträningen med ett par styrkepass i veckan med fokus på bålstabilitet. De har inte varit skadade, haft känningar eller varit sjuka sen 1900 frös ihjäl. De står på startlinjen i sina väl insprungna skor som trots detta inte ser ett dugg slitna ut. Strumporna har använts tidigare men inte så mycket att de blivit noppiga. Kläderna har testats men de är fortfarande fräscha och ser ut som nya. Löparna kan varenda meter av banan, varje kurva, backe och stigning. Vid vätskekontrollerna saktar de inte ner överhuvudtaget utan greppar bara en mugg som de stilfullt häller i sig utan att spilla, varken på sig själva eller på någon annan. När fotograferna dyker upp ler de ett stort colgateleende och höftens position är perfekt i förhållande till resten av kroppen. Deras klipp i steget går rakt in i bilden. När de i slutet av loppet blir lite slitna (ja, även dessa stålkvinnor- och stålmän blir slitna) så ser de inte ut som de är på väg mot sin egen avrättning. Deras blickar blir bara mer fokuserade. Deras 2000 närmsta vänner hejar konstant utmed banan med jubel, banderoller och tifon. Med hjälp av sitt enorma pannben får de till en fartökning de sista kilometerna och springer över mållinjen, på pers såklart…
Till dig som läser detta, det här är din historia. Min historia däremot innehåller varken rödbetsjuice eller bålstabilitet. Långpassen försvann någon gång när värmen kom till landet. Backpassen var de passen då jag släpade mig uppför Tågabacken efter att ha legat på Fria bad hela dagen. Snabbdistansen var när jag sprang till grillen för att roffa åt mig den största köttbiten. Skorna är slitna och strumporna har precis som jag, tappat både form och färg. Vaderna checkade ut någon gång under Kullamannen och baksidorna har inte varit med i matchen det senaste år(hundrad)et. Trots dessa skavanker på både kropp och kläder, kommer det att bli en fantastisk dag på lördag och jag önskar er alla stort lycka till. Ses vi inte på banan så ses vi på After run. Och då vill jag inte se någon rödbetsjuice i glasen.
/Åsa