Jag har en triathlonkompis som är en gammal elitsimmare. Det var oerhört frustrerande när jag, som hårt satsande triathlet, gnetade på i simhallen fem timmar i veckan hela vinterhalvåret medan han vilade, men kunde ändå inte simma ifrån honom. Han började simma någon gång i april och 3 pass senare var han tillbaka på min nivå. Han sa en bra grej
en gång, apropå att han skulle ha simmomentet gratis. "Vadå gratis? Jag har simmat två pass om dan (1 mil), 7 dagar i veckan i många år".
Det kom jag att tänka på häromdan när jag förvånat konstaterade att jag i år kan matcha mina tider och prestationer från de åren då jag la ner ca 3 gånger så mycket tid på träningen. Det kan tyckas att jag får mycket gratis men jag har också lagt ner mina timmar och kan nu leva på räntan av den investeringen. Mellan åren 1998 och 2007 tränade jag i snitt över 15h i veckan och det är det jag har nytta av, nu på gamla dar.
Förutom ren träningsmängd fick jag även ovärderlig tävlingsrutin som gör att jag numera ofta får ut maximalt av min förmåga på tävlingarna. Förra året på sprint-SM t.ex. Jag låg i första ledet i vattnet, beredd att tjurrusa i början för att få bästa möjliga position vid vänstra kanten. Precis när startskottet gick så var det en kille som tog tag i min axel och hävde sig fram, samtidigt som jag åkte bakåt och hamnade mitt i smeten med vevande armar. Förr i tiden hade jag blivit stressad och försökt tränga mig fram igen och tappat mycket energi. Nu tog jag det lugnt och avvaktade. När luckan dök upp så simmade jag lugnt ut till höger och fick fri väg. Visserligen hade jag tappat ett par sekunder men hade ingen syra och plockade snabbt in de placeringarna. Vi simmade motströms i en å så jag fick lite mer ström där jag låg i mitten men den energin detta kostade var ändå mindre än den man tappade på att trängas ute vid kanten. Så det handlar inte bara om bäst VO2max utan det gäller även att hålla huvudet kallt och kunna ändra sin taktik efter ändrade förutsättningar och inte slösa med sin energi i onödan.
En annan sak som kommer med åren är förmågan att ta ett steg bak och utvärdera. Som ung och ivrig är det lätt att bara borra ner huvudet och köra på utan att inse att man gör fel. Går det dåligt så ser man det oftast som ett tecken på att man är för dåligt tränad och tror att det kommer lösa sig nästkommande säsong då man ökar träningsdosen. Jag har t.ex. alltid haft cyklingen som min akilleshäl och mina cykeltider var alldeles för dåliga med tanke på vilken kapacitet jag hade i de övriga grenarna. Då och då fick jag däremot på riktigt bra cyklingar och kunde aldrig riktigt förstå fenomenet. Förrän nu. Jag inser att jag spände mig för mycket och därmed begränsade blodflödet ner till benen och även slösade onödig energi. De gånger jag hade lyckats var de gångerna jag var mer avslappnad och inte lika forcerad i min cykelåkning. Jag har jobbat hårt med att försöka ändra min cykelteknik och även lagt på styrketräning för att ha förutsättningar för att hålla den. I år föll bitarna på plats och numera är cyklingen ännu ett vapen som jag kan använda. Istället för att fokusera på att minimera tidsförlusten på cykeln har jag nu många fler taktiska möjligheter när jag lägger upp mitt lopp.
Som ni hör så är jag fortfarande seriös i min träning även om den numera sker i en mindre skala. Jag älskar att tävla och vill bli så bra som möjligt inom ramen för den tid jag hinner lägga ner. Just nu har jag hittat en nivå där man hinner med både familj, jobb och träning (frun läser detta så det är viktigt att skriva i rätt ordning). Träningen är rolig och inte ett stressmoment där man känner sig piskad att upprätthålla en viss volym. Det blir en naturlig pulsering i träningen beroende på hur mycket jobb och annat man har inplanerat i veckorna. Dessutom finner jag lika mycket glädje i att tävla bland veteraner som jag gjorde när jag slogs med seniorerna.
Dagens träningspass är inte mycket att skriva om. Tog en skön tur med min MTB i ca 90 minuter. Kom gång på gång på mig med att trycka på alltför hårt så jag fick påminna mig om att det bara var ett återhämtningspass. Men kroppen var fortfarande upptrimmad sen i går och njöt av att köra hårt så det var svårt att hålla igen. Det är superhärlig känsla att vara i form, inte bara på tävling utan även på träning. Nu ska jag bara hålla igång så länge som motivationen finns, och sedan ta höstlov innan jag drar igång grundträningen inför nästa år. Har Åhus triathlon kvar på tävlingslistan och kanske några löptävlingar.
Då var det slut på min bloggvecka för den här gången. Kul att få dela med sig av sina tankar kring träning och tävling.