Innan jag påbörjar tävlingsrapporten är det bara en sak jag måste få ur systemet. JAG VANN! Så, nu känns det bättre. Förra året kom det mer oväntat, och även om jag var nervös innan start och kände att jag hade chansen, så hade jag ingen press. I år var jag i ännu bättre form så allt annat än seger hade varit ett misslyckande. Det var på sätt och vis en ovan situation för även om jag som senior var bättre triathlet än vad jag är nu, så hade jag alltid någon/några som var framför mig och jag kunde slå ur underläge på de flesta tävlingarna. Det är en jobbig ryggsäck att bära då man känner att man har mer att förlora än att vinna. Man förundras desto mer över vinnarmaskiner som Stenmark, Borg och Gunde. (Det där lät fel när jag läste det. Jag borde inte nämnas i samma stycke som de. Jag inser att jag bara är en hjälte i min egen värld och att ett Veteran-guld i Sverige inte är mycket att komma med när man söker deltagare till "Mästarnas mästare". Men principen är den samma, fast i en helt annan skala.)
Jag var väl förberedd, trodde jag. Vi åkte hemifrån i rätt tid och bilen startade. Ett litet toa-stopp och en ofrivillig omväg på grund av vägarbete gjorde att vi tappade tid men det störde inte nämnvärt. På plats lyckades jag sätta ihop cykeln och lättat konstatera att tävlingsdräkten VAR i väskan. Nu fanns det inga yttre hinder.
På vägen till växlingsområdet blir man lite stressad när man ser folk värma upp. "Oj vilken dyr cykel, han är nog en bra cyklist". "Oj vad fort han springer, han kan bli farlig". Hur rutinerad man än är, så kommer de hjärnspökena men det är bara att direkt slå bort dem. Det som oroade lite mer var den kraftiga och byiga vinden. Var det rätt beslut att köra med disc-hjul?
När jag hämtat min nummerlapp så ser jag att alla tävlande är samlade i växlingsområdet och verkar ha en genomgång av banorna. Jag har ju pluggat på, så jag går nonchalant dit och hinner snappa upp att det är en krånglig målgång med en 180 graders sväng precis innan. "Det får jag undersöka på uppvärmningen." Jag checkar in cykeln och så fort jag hänger den på ställningen så kommer vinden och tar tag i bakdäcket så att hela cykeln slår i grannens. Kunde de inte vänt ställningarna 90 grader så man slapp sidvinden. Det är ju inte så svårt att förutse åt vilket håll det blåser ute vid havet.
Nu inser jag att det bara är 45 minuter till start och jag har alla förberedelserna framför mig. Just då hör jag speakern säga att det är 3 varv på löpningen. "Han är nog förvirrad och sa fel. Det är tre varv på cyklingen och två på löpningen, det har jag ju kollat". Men eftersom det inte kommer någon korrigering så börjar jag utforska saken och det visar sig att löpbanan ÄR ändrad. Tydligen lades det ut information om detta på hemsidan kl 23:32 dagen innan. Jag var ändå inne på hemsidan på kvällen vid 22:30 och trodde att allt var spikat. Nu blev det bråttom. Jag jagar funktionär efter funktionär men ingen kan ge exakt beskrivning av den nya banan. Till slut får jag den förklarad av Emma. Efter lite förvirring orsakad av stressen så lyckas jag till slut få grepp om den och hinner med ett uppvärmningsvarv.
Med 15 minuter kvar är jag klar i växlingsområdet och kan checka in väskan och gå till simfållan. Jag missar precis ännu en genomgång av banorna men nu finns det kartor att titta på och snabbt ser jag att jag har koll. Då är det bara att hoppa i och börja simma in. Min pulsklocka (och enda klocka visade det sig) la av i fredags så jag hade ingen koll på tiden. Vid ett tillfälle hörde jag någon ropa 5 minuter kvar. Fick simma in lite till för att inte bli kall och sen började den sedvanliga positioneringsleken vid startlinjen. De bästa samlades säkert vid den vänstra sidan för där var det trångt men egentligen var det lika långt till den första vänstersvängen även från den andra kanten så jag la mig där. När man ligger där och guppar så flyter man ihop ibland så det gäller att konstant korrigera så man får fritt runt sig. En tävlande fick för sig att han ville vara längst ut på kanten så han började simma dit framför hela startledet. "Typiskt om starten går precis nu när han är mitt framför mig" hann jag tänka i samma sekund som startsignalen tjöt.
Irriterad föste jag undan den förvånade killen och började mata på. Snart var jag ensam och såg att jag hade rätt i att vänstersidan gick fort. Jag hade fritt och fram till första bojen och kom dit i toppskiktet och hittade en bra plats i klungan. Det var ingen våtdräkt så det blev snabbt utkristaliserat vilka som var snabba och det blev större avstånd i klungan. Så simningen blev lugn, om man bortser från vågorna som smällde mot huvudet och orsakade en del ofrivilliga kallsupar. Av någon konstig anledning så fick ungdomsklasserna ha våtdräkt så det var några såna framför mig men jag var ändå 6:a-7:a upp ur vattnet.
Bra växling och ut på cyklingen. Lite ovan vid min tempocykel var jag överdrivet feg i kullerstenskurvorna i början på varvet och tappade mycket men så fort vi kom ut på Limhamnsvägen märkte jag att jag tog in igen på dem framför. Vid vändpunkten noterade jag var jag mötte förste cyklist. Cyklisten framför mig höll bra fart så jag la mig 15 meter bakom (för att inte riskera stop & go) och avvaktade med omkörningen. Det kan vara bra att ha ett riktmärke när man kommer tillbaka till den kurviga delen av banan.
När jag kommer ut på Limhamnsvägen för andra gången så går jag om och trycker på. Aldrig fel att skaffa sig lucka bakåt. Vid vändpunkten upptäcker jag något förvånat att jag tar in på ledaren och att han är inom räckhåll. Nu släpper alla hämningar och taktiken att spara sig till löpningen glöms bort. Jag ska ikapp honom till varje pris och känna på hur det känns att ligga bakom polismotorcykeln.
Ut på Limhamnsvägen för tredje och sista gången och jag går upp i täten. 50 meter framför mig ligger en ensam motorcykel och plöjer vägen med blinkande blåljus. Tänkte skriva att jag nu vet hur Bernt Johansson kände sig på OS i Montreal 1976, men jag undviker ödmjukt att gå in i den fällan. Jag njuter i fulla drag men samtidigt vill jag inte bli omcyklad nu och vakna ur den här fina drömmen, så jag fortsätter att gå på rätt hårt.
Först in till växling men inte långt bakom mig har jag Pierre Schmidt som jag vet är en kompetent löpare. Trots en strulig växling springer jag ut som ledare med några sekunder ner till Pierre. Nu har polismannen bytts ut mot en tjej i gul väst och Mountainbike. Inte lika upphetsande situation men rätt coolt ändå. Går ut medvetet lugnt på första varvet och känner på motståndet. Vid vändpunkten verkar det som att de andra inte tar in något så jag bidar min tid och fortsätter att hålla ett kontrollerat tempo. På sista varvet vågar jag dra på lite och märker att avståndet bakåt nu är helt säkert, så nu kan jag bara njuta sista biten in i mål och försöka se fräsch ut på upploppet.
Nytt guld och den här gången var det på riktigt då jag var först i mål av alla startande. Även de fuskande våtdräktsungdomarna. ;) Jag vill tacka min familj och alla andra som hejade på mig utmed banan. Tyvärr började regnet ösa ner så man hann inte stanna och prata med så många men IS Göta upprepadesin medaljskörd från förra året och jag misstänkter att Mikael Stagling återigen hade den snabbaste löptiden. Bra jobbat alla och lycka till ni som skall köra i morgon. Må vädergudarna vakna på rätt sida så att ni får en fin resa.