Jag är mitt inne i en intensiv tävlingsperiod med fyra sprint-triathlon på fem helger. De två första är redan avklarade och har genererat två segrar. Den här veckan väntar det stora målet, Veteran-SM i Malmö. Jag hoppas kunna försvara mitt guld från förra året men det kommer att krävas ett lopp på toppen av min förmåga.
Det är det som jag är lite orolig över. Jag har haft svårt att komma ut ur min egen komfort-zon. På första tävlingen höll jag igen på simningen och gjorde en kanoncykling. Gick hårt ut på löpningen men värmen knäckte mig och jag orkade inte pressa mig hela vägen. På andra tävlingen satsade jag lite extra på att göra en bra simtid och lyckades pressa 500-ingen under 7 minuter men på cyklingen och löpningen var jag loj och orkade inte ta i max.
I går körde jag en liten lugn runda på MTB och idag var det planerat ett fartpass i löpning. Den bästa uppladdningen inför Malmö hade nog varit 5x1000m på mitt vanliga asfaltvarv men jag var totalt osugen och det hade förmodligen gått åt skogen, vilket inte är vad mitt självförtroende behöver just nu. Det fick bli en bruten 11:a.
Jag har en terrängrunda på knappt 11 kilometer som jag sprungit sen urminnes tider och där jag har ett antal mellantider och full koll på vilken fart jag ska hålla. Bruten innebär bara att jag lägger in en minuts vila efter bestämda tidsintervall. Normalt kör jag vila var sjätte minut. Det är standardpasset som även fungerar som ett test på formen. Sen har jag olika varianter med olika längder men alltid en minut vila. Det brukar vara lätt att motivera sig själv inför dessa pass då jag ofta betraktar dem som en form av tävling (mot mig själv) och det blir alltid snabba tider.
Idag körde jag en stege på 2x(6'-5'-4'-3'-2'). Denna variant har jag inte kört sen 2012 så jag antog att det fanns en bra chans att slå rekordet och få lite positiv känsla inför helgen. Jag öppnade bra och benen kändes lätta. Låg konstant före tiderna från rekordloppet och drog sakta ifrån sekund för sekund, utom vid den andra 6-minutaren då jag missbedömde farten och tappade några sekunder. Tog ut de sista krafterna i uppförsbacken mot målet och noterade en tid på 37:44, vilket är en putsning med en halv minut. Inte den jättekrossen jag hoppades på men fullt godkänt.
Med tanke på värmen och den allmänna tröttheten jag känt under dagen så var det ändå ett bra pass som dels gav benen en genomkörare men även lite positiva vibbar. Resten av veckan kommer jag att fokusera på att trimma kroppen med vila och korta fartpass.