Sitter här med rejält slitna ben efter gårdagens pass med Löparglädje. Jag körde själv 6 km uppvärmning i halvhögt tempo innan Löparglädjepasset. Tack vare en lugn uppvärmning på passet lyckades jag göra av med den mesta mjölksyran innan det var dags för kompisintervaller. Vi höll till på den lilla löparbanan som finns i Maria Park. Vi delade in oss två och två och sen var det bara att sätta igång och springa 400 m medan kompisen vilade. Sen tog kompisen vid och jag fick vila. 7 repetitioner var senare hade jag mjölksyra upp över öronen. Därför var det nästan en befrielse att köra två stycken styrketabata med utfall, rygglyft, burpees och plankan. Passet avslutades med jogg tillbaka till Pålsjö. Därefter var vi några stycken som sprang ner till Henke och hoppade i plurret. 4 km jogg senare var jag hemma igen. Ett grymt skönt pass på alla sätt.
Detta för mig osökt in på dagens ämne. Sedan jag fick upp intresset för löpning så har jag kört i stort sett alla pass själv. Jag har inte haft några problem att få till varken intervaller, backlöpning eller tempopass själv. Löpning var helt enkelt något man gör själv. Det är ju ingen annan som kan springa till mig i alla fall. Men så hände något förra året. Jag läste ett inlägg på Facebook att en kille som heter Marcus skulle starta en grupp som heter Helsingborg running club. Det var bara att dyka upp för gratis löpträning varje måndag. Detta lät kul så kl 1845 stod jag vid utegymmet i Pålsjö. Helt själv! Var det inte idag? Var det inte kl 1900? 2 min senare dök Marcus upp och därefter trillade det in lite folk till. Marcus hade en kort genomgång och sen satte vi igång med 2 km uppvärmning följt av 5x1000m (4:20, 4:20, 4:20, 4:18 och 4:07 för er som gillar tider). En verklig aha-upplevelse dök upp under passet. Vad kul det är att springa tillsammans. Detta följdes av många roliga och jobbiga pass med HRC. En fotnot till detta är att under ett av passen dök det upp en mörkhårig, halvhyfsat snabb kille (med skor) som jag snackade en hel del med under träningen. Han kutade ifrån mig på i stort sett varje intervall. Mellan två intervaller så sa han: Min svåger och jag ska starta upp ett marathon i Helsingborg. Jaha du, tänkte jag! Trevlig kille, men har uppenbart inte alla hästarna i stallet! Nu så här lite mer än ett år senare så visar det sig att Simon inte bara är en riktigt duktig löpare. Han har definitivt (nåja) alla hästarna i stallet.
Bara några veckor senare dök det upp ett inlägg på Facebook om att två tjejer skulle starta upp en liknande grupp som heter Löparglädje. Det visade sig vara Robbans, som jag spelar innebandy med, fru Jaana och en kompis som höll i detta. Deras fokus var mer inriktat på nybörjare. I en släng av lätt hybris tänkte jag att det är nog inget för mig. Jag är ju ingen nybörjare. Pernilla började däremot gå dit varje vecka. Hon tyckte att det var kanonbra. Den 17/7 skulle det vara traillöpning med Löparglädje. Det lät spännande. Det blir nog ett bra återhämtningspass tänkte jag (hybris är bra grejer). Inte nog med att jag fastnade för både Löparglädje och traillöpning. Jag anmälde mig mer eller mindre till Pålsjöterrängen på stående fot. Uppskattningsvis har jag varit med på alla löparglädjepass sedan dess förutom en handfull. Och jag skulle inte räkna mer än kanske 2-3 av dessa som återhämtningpass. Styrkan med Löparglädje är att det funkar för alla oavsett nivå. De mindre snabba springer kortare distans på samma tid. De snabbare hämtar upp med jämna mellanrum eller springer fler intervaller. För att kort återgå till gårdagens pass ovan så var spridningen stor i löpkapacitet under passet. Från sub-35 mannen Martin Erson via undertecknad till de som kanske inte klarar av att springa 4-5 km utan att gå en sväng emellan. Men jag tror att alla var precis lika trötta och nöjda efter passet.
Därmed slår vi hål på förutfattad mening nummer 1 (jag har massor). Löpning behöver inte alls utföras ensam. Det är snarare så att löpning i grupp är både trevligare och kan utveckla en enormt.
Nu släpper jag tangentbordet för att köra och köpa doping.............rödbetsjuice alltså. Det är ju Pålsjöterrängen på lördag :)
I morgon tar jag upp ämnet om att duktiga löpare är dryga och egoistiska. För så måste det väl ändå vara?