Så här skrev jag på Jogg.se efter jag sprungit mitt första marathon:
Men vi ska kanske börja från början? Året är 2011 och jag sitter framför datorn och försöker se om jag kommit med till NYCM. Egentligen är jag lite feg och hoppas att jag inte ska komma med. För i så fall kommer jag automatiskt med till nästa år och har då 1,5 år på mig att träna. Men "tyvärr" kommer jag med redan vid andra försöket i lotteriet. Shit! Jag ska springa 42195 m i min favoritstad New York. Hur ska detta gå? Någonstans här förlorar jag fotfästet och trillar ner i löparträsket. Han som hatade löpning nästan över allt annat (stryka skjortor och folk som inte kan handla strukturerat på Maxi undantaget) är bort för evigt. Jag hittar ett program för att springa under 4 timmar på nätet och sätter igång. Om jag minns rätt så missar jag bara två träningspass i programmet och känner mig hyfsat förberedd när vi sätter oss på planet till New York. Kvällen innan loppet sover jag inte mycket. Klockan ringer 0400. Efter en snabb grötfrukost tar jag mig till biblioteket där bussarna ska ta mig till starten. Jag har avgångstid 0530. Jag är på plats ute på Staten iland 0615 och starten går inte förrän kl 0940. Vad hittar man då på i 3,5 timme i 2-gradig "värme". Jo, man sätter igång med något som jag inte rekommenderar någon annan att göra............äta mig igenom alla give-away-stånden ute på Fort Wadsworth. Gels, bagels, kaffe, te, energi-yello...........Jag har ju hört att man behöver mycket energi för att klara ett marathon.
Klockan har tickat iväg till 0930 och vi har blivit framslussade till brofästet på Verrazano-Narrows Bridge. Det kissas till höger och vänster, det tjoas, det görs high-fives och det spelas naturligtvis Frank Sinatras New York New York. Plötsligt går kanonskottet av och massan börjar röra sig sakta över bron. Det är en helt otrolig upplevelse att se detta spektakel på TV och det går inte att beskriva känslan att faktiskt springa där själv. Starten går hyfsat bra och vi är på väg in i Brooklyn. Det står folk överallt och vinkar och skriker. Genom hela Brooklyn bärs man fram av folkmassan. Jag hänger på farthållaren för 3:45 och allt känns kanon. Fram till 10 km-skylten vill säga. Det har kurrat lite i magen enda sedan 3-4 km. Jag kanske inte skulle ha käkat så mycket innan starten?
När jag kommer in i Queens vid ca 20 km har jag kämpat med magen ganska länge men det har gått att springa hela vägen. Jag springer fortfarande bredvid "min" farthållare men det är inte en helt angenäm upplevelse när magen krampar hela tiden. I queens får man dessutom tid att tänka. Här är det nästan inget folk alls. Jag vet att Pernilla står vid 26-27 km med en energigel till mig. När jag springer över Queensborough bridge bestämmer jag mig för att jag ska bryta när jag kommer till Pernilla. Hon kommer att förstå! På bron hör man bara en massa fötter som springer. Här finns ingen publik. När man närmar sig Manhattan börjar man höra ett sus. Detta sus växer till ett vrål när man svänger in på First Avenue. Det står så mycket folk överallt att Göteborgsvarvet känns som Jonstorpsruset (40 löpare och 100 åskådare). För ett ögonblick står tiden stilla. Jag bara flyter fram och tittar på allt folk..........sen knyter sig magen igen. Jag kommer fram till 26 km och på något sätt lyckas jag faktiskt hitta Pernilla i folkmassan. Jag stannar och bryter..........eller gör jag det? Jag stannar i alla fall och berättar om magen, att jag mår pyton och att jag tänker bryta. Den väntade förståelsen och supporten uteblir dock helt. Jag tror att jag minns ganska ordagrant vad Pernilla sa till mig: Du har för helsike inte tränat så mycket och vi rest så långt för att du ska BRYTA (sägs i falsett)! NU SER DU FAN TILL ATT TA DIG I MÅL OM DU SÅ SKA GÅ HÄRIFRÅN!!!! Meeeen.....försöker jag. Seså, iväg med dig! Det var inte en glad Herr Engqvist som började springa vidare kan jag lova. De kommande 5 km sprang jag på ren ilska. Men det hjälpte lite mot magen. Så här i efterhand är jag väldigt tacksam att hon fick mig att fullfölja loppet.
Vid 30 km ligger jag fortfarande 20 m bakom farthållaren för 3:45 trots mitt stopp. När vi springer in i Bronx möts jag av en skylt med texten: You better start running bitch. You're in Bronx! Jag flinar lite åt detta tills det hugger till i magen. Nu tar det roliga slut tänker jag. Men 3 bajjamajor under de sista 10 km räddar dagen. Tiden då undrar säkert någon? Det blir inga 3:45 och det blir inte 4:00 heller. Eftersom jag varvar löpning med gång och toabesök springer tiden ifrån mig. Jag tappar 17 min mellan 30km och 40 km. Med 1,5 km kvar inser jag att jag kommer att ta mig i mål. Senaste toabesöket har fixat magen men jag är i ganska bedrövligt skick ändå. Jag hör ett vrål från vänster: MIIIIIICKEEEEEEE. Det är Pernilla som haft gott om tid att ta ny position. Jag lyckas skärpa till mig under de 200m hon ser mig, sen får jag gå igen för 712:e gången. Men jag tar mig i alla fall springande över mållinjen på tiden 4:04:31. Loppet blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men jag är väldigt nöjd med tiden efter de förutsättningar som fanns den här dagen.
Slutsats: Shit happens - deal with it!
Oavsett vilket så är NYCM det bästa loppet i världen. Någon skulle säkert hävda att en Ironmantävling på Hawaii är större eller att 100 m på VM i friidrott är bättre. Men nu är det jag som har bloggen i min ägo den här veckan så då bestämmer jag att NYCM är det bästa loppet alla kategorier. Simon och Andreas kanske ändrar på detta. Men det tar nog åtminstone 2-3 år.
Sedan min debut i NY har jag sprungit Stockholm marathon 2011 då det var 2 grader, full storm och oavbrutet regnande samt Båstad marathon i år. I Stockholm kapade jag 30 min på mitt pers från NY. I Båstad sprang jag i långpass tempo som sällskap till en kompis. I höst får jag en ny chans att springa NYCM. Då är tanken att jag ska springa under 3:10. Vem hade trott detta för några år sedan? Inte jag i alla fall!