Det här inlägget skulle egentligen handla om ”Workin´9 to 5” a.k.a
Kullamannen ultra 2014 men det är inte så mycket att orda om. Jag kom (i
mål). Jag såg(s) inte av någon för alla
hade åkt hem när jag klev över mållinjen. De enda som var kvar var de stackarna
som jag skulle åka hem med. All eloge till er, Pernilla, Micke och Jaana. Jag
segrade över alla som inte var med, vilket gör att jag kom rätt högt upp i
resultatlistan ändå.
Så jag lämnar Kullamannen till sitt öde och berättar om
dagens löprunda istället. Två nya saker skulle hända på dagens runda. Det
första var att jag skulle inviga mitt nya vätskesystem i form av väst med
flaskor framtill och det andra var att jag skulle stifta bekantskap med
Serpentinbacken.
Jag krängde på mig väst samt keps, kastade en blick i
spegeln och rusade ut innan jag skulle hinna ångra mig. Inte av lathet eller av
rädsla över att få värmeslag utan för att jag såg ut som en självmordsbombare i
västen. Det var ett illa valt tillfälle att se ut som en självmordsbom-
bare med tanke på gårdagens terrorhot mot Norge samt att
vissa medborgare i Helsingborg inte uppfört sig särskilt väl de senaste
dagarna. Förutom självmordsbombarvästen hade jag också keps på mig. Ja, jag
hade lite annat också på mig men det var helt normala saker som linne, shorts,
strumpor och skor. Keps är för många inte dugg konstigt men för mig är det som
att ha en extra kroppsdel som jag måste lära mig att behärska. Jag trivs allt
bättre i keps men jag ser helt imbecill ut i den när jag försöker checka av min
omgivning. Att se ut som en dåre ut samtidigt som man har självmordsbombarväst
på sig kan ju göra att passet blir betydligt kortare än vad man tänkt sig och
att man får poliseskort hem.
Som tur var hade inte allt för många människor vaknat och
med lite omvägar på ställen där det brukade vara ganska folktomt så kom jag
fram till Serpentinbacken utan att ha blivit tagen av polisen. Jag tog en klunk
ur självmordsbombarvästen och jag mig iväg uppför backen. Det var kärlek vid
första steget. Lång och seg, det gillar jag. Vi kunde inte riktigt slita oss
från varandra utan träffades fyra gånger idag.
Med lite distans (ha, ha) till det hela så inser jag att det
är en sommarförälskelse. Jag tror inte vi kommer att klara krisen efter
Helsingborg maraton men fram till dess kommer vi att träffas regelbundet. Jag
inser också att jag inte är den enda för Serpentinbacken. Redan vid första
träffen såg jag fyra andra som verkade ha fattat tycke för backen.
Efter umgänget med Serpentinbacken så sprang kepsen,
självmordsbombarvästen och jag hem. Tröttheten och värmen hade nu gjort att jag
brydde mig föga om att folk skulle ringa polisen när de såg mig. Jag klarade
mig hela vägen hem. På stranden på eftermiddagen såg jag två jaktplan ovanför
sundet. De är kanske är ute efter mig ändå.