Springtime 2014
Med mina sista krafter tryckte jag stopp på klockan och
stapplade som ett gammalt ök bort mot bananutdelningen. Jag hade fixat det, jag
hade kommit i mål på Springtime,
detta mytomspunna lopp.
Detta spektakel som jag varken sprungit eller varit åskådare
på. Redan under crosspassen på vintern så pratades det om Springtime. BG brukade gapa ut tider på Kulla-gå gatan som
han ansåg att klockan skulle stå på när man kom på upploppet. För mig var det
rena fantasisiffrorna. Aldrig kommer en mil att gå så snabbt om jag inte genar
ett par kilometer och inte sjutton vill jag ha den tiden på ett
5-kilometerslopp efter en hel vinter med crossträning.
Våren kom och nu var det helt plötsligt dags att anmäla sig.
Jag var tveksam in i det sista, millopp var bland det värsta jag visste och jag
skulle springa Lejonbragden på 5 mil helgen innan. Ett par dagar innan
anmälningstiden gick ut så skrev BG på facebook att nu var det nästan 100
anmälda i Götas namn. Visst skulle det vara kul om vi blev 100? Jo då, det
tyckte jag och så var jag anmäld. I anmälan valde jag 10 km motion och jag trodde i min
enfald att det var nyckeln till att få göra ett anonymt lopp.
Jodåsåatt. Vi skulle tydligen springa i Götakläder samt
starta i första startledet. Lotta Lewis ställde upp med att låna ut ett linne
till mig, tyvärr lånade hon inte ut sina snabba fötter.
Med ett kraschat självförtroende från förra helgens
miserabla deltagande i Lejonbragden travade jag ner till Gröningen där vi alla
skulle träffas för gruppbild innan loppet. Folk pratade tider och frågade mig
om tider. Jag mumlade något om att det skulle vara kul att springa under 50
minuter. Dock var mitt enda mål att ta mig i mål.
Starten gick och lite innan 1 km sprang jag förbi Jenny Reimer.
Heja, heja, det här klarar du under 45 min skrek hon. Stackars Jenny tänkte
jag. Vi har sprungit 1 km
och hon är redan helt borta. Ett par hundra meter senare kom jag ikapp Jaana
och Emma. Perfekt tänkte jag. Här tänker jag hänga på som en igel tills jag
inte orkar mer. Jaana är stabil som få, samt känner många i Helsingborg så då
kan jag ta åt mig lite av hejaropen. Emma springer ju för Miljöpartiet och miljöpartister
är väl kända för att vara oerhört frikostiga med hejaropen. Så jag hängde på.
Det gick förvånansvärt bra och kilometerna försvann en efter en. Det var många hejarop
och Maria Trönell cyklade förbi och skrek och skramlade med sin koskälla. Ett
par meter efter 5 km
fick jag håll. Så himla trist och detta precis före backen som jag innan
tisdagens provlöpning var lyckligt ovetande om, FM Franzéns gata. Jag kämpade mig uppför den och tänkte onda
tankar om Frans Michael Franzén. Han som var biskop på sin tid fick väl hjälp
av Guds hand uppför backarna när han sprang Springtime. Jag lämnade Frans
Michael bakom mig och tyvärr hade Jaana och Emma lämnat mig bakom sig. Det var
bara att jobba på för egen maskin. Vid Tågaborgsskolan stod fina kollegan
Susanne och hejade för kung och fosterland. Det var bara att tuffa vidare mot
nästa utmaning, Långvinkelsbacken. Här hade Lotta och Jim Sjöberg strategiskt
ställt sig. Lottas auktoritära lärarröst hördes i hela backen och hjälpte mig
upp. Men nu var jag slut som artist. Jag knatade mig igenom Slottshagen där
Lotta Alverus stod och klappade händerna och hejade och ut på Bergaliden. Nere
i svängen stod Lotta Lewis och hejade (igen). Hur många ställen hade hon varit
på egentligen och hur snabbt cyklar kvinnan? Jag var för trött för räkna efter.
Jag försökte spara lite krafter för att kunna bränna allt krut när jag kom in
på Kulla-gå gatan. Tyvärr hade gatan under dagen förvandlats till Ströget och
var hur lång som helst. Jag sprang och jag sprang. Skulle eländet aldrig ta
slut? Betongbenen kämpade tappert de sista meterna, jag kom över mållinjen och med
mina sista krafter tryckte jag stopp på klockan…