Racerapport från Lejonbragden 3 maj 2014
För er som inte har koll på loppet så är detta Sveriges första ultradistanslopp på 100 km som hölls i Lund mellan åren 1984-1987. Som namnet säger så var loppet sponsrat av Lejonskorna. Vem kommer inte ihåg dessa fantastiska skor? Om jag inte minns fel så hade jag både rosa och blå.
2012 återuppstod loppet som Jesus på påskdagen och då fanns möjligheten att springa 50 km eller om om man var bra galen 100 km. Jag var inte sen att kasta in en anmälan för 50 kilometersloppet och loppet var en njutning från första kilometern till sista metern. 2013 var jag tillbaka på startlinjen för att äta mig igenom 50 km ännu en gång. Ja, äta. Man passerar målområdet var 5:e kilometer och buffén som finns där är en njutning för gommen. Pizza, chips, smörgåsar, godis, nötcremé etc etc. Skulle man under loppets gång få akut abstinens efter en leverpastejsmörgås med saltgurka så är jag helt säker på att funktionärerna skulle fixa fram det under tiden man tar ett varv till. Så varför bryta ett vinnade koncept?
Loppet skulle springas och ätas även 2014. Med många och långa pass i benen och inga skador kände jag mig full av tillförsikt på startlinjen. Starten gick och efter ett par kilometer hade jag två medlöpare i Lupita och en man från Småland. Fantastiska, underbara Lupita som kan få en regnig dag med snålblåst att verka som en högsommardag med blå himmel och ljumma vindar. Och så var det mannen från Småland. Han pratade konstant och han pratade småländska. Jag döpte snabbt om honom till Karl-Oskar och själv var jag Kristina. Och det enda jag kunde tänka var...Jag tyar inte längre Karl-Oskar.
Efter första milen lämnade jag Karl-Oskar och Lupita och fortsatte i min ensamhet. Det är inte mycket att orda om mer än att det var tungt, tråkigt och alldeles alldeles fruktansvärt. När en tjej i linne sprang om mig höll jag på att bryta ihop för att jag inte hade linne på mig utan en kortärmad tröja som kändes alldeles för varm och knölig.
Jag tänkte igenom min situation och kom på att jag inte hade något att klaga på. Jag hade inte ont någonstans, vädret var alldeles lagom och jag saknade inga kroppsdelar. Eller vänta nu, det var något viktigt jag glömt. Pannbenet! Det låg kvar hemma i hallen och skrattade åt mig. Eventuellt glömde jag det på tåget, jag ringde aldrig hittegodsavdelningen och frågade. Jaha, där sprang (hasade) jag fram utan pannben och ben som vägde 150 kg styck. 300 kilo ben och inget pannben är inte det optimala när man ska springa 5 mil och dessutom vill göra bättre tid än föregående år.
Jag fortsatte att fundera (i det tempot jag höll hade jag god tid på mig att fundera) och jag tog beslutet. Jag skulle bryta! Jag hade aldrig tidigare brutit ett lopp och jag tror knappt jag tänkt tanken någon gång. Eller ja, Stockholm maraton 2012 funderade jag på det men insåg att jag skulle inte hitta tillbaka till hotellet om jag bröt så jag kunde lika gärna springa i mål.
Den här gången var det betydligt lättare. Det var bara att ta av sig nummerlappen vid varvning och säga till Magnus som satt med tidtagningen. Så fysiskt lätt men så psykiskt svårt. Jag grät lite de sista kilometerna för att jag var en sån vekling. Samtidigt så kändes det rätt. Jag hade inget att bevisa, varken för mig själv eller för någon annan. Jag var inte där för att genomföra ett lopp-jag var där för att springa fortare än föregående år. Så jag bröt, Karl-Oskar bröt också. Guldet blev till sand.