1988 tyckte jag löpning var för mesar. Året är nu 2000 och jag är verkligen på topp.........viktmässigt vill säga. God mat och för mycket partajande tillsammans med inaktivitet är ingen bra kombination. Visserligen spelar jag innebandy en gång i veckan och utövar den ädla sporten frisbeegolf. Men det räcker inte. 94,5 kg stannar vågen på och jag har en mage som får en brittisk dartspelare att kasta avundsjuka blickar. Det där med löpning kanske inte är så dumt ändå? Jag börjar springa 5 km 2-3 ggr i veckan. Men det är grymt tråkigt. Vi spolar fram bandet till 2005. Jag jobbar som ekonomichef på Haldex i Skånes Fagerhult och det ska komma ett besök från vårt syskonbolag i Landskrona. 4-5 ekonomer som ska kolla på vårt affärssystem. Hur kul ska det bli? Inte speciellt tänker jag. Men in kommer en skitsnygg tjej i vit blus och blåa jeans. Hon heter Pernilla. Det var visst några andra med också men det kommer jag inte ihåg. En vecka efter besöket får jag ett mail från hennes kollega med en uppmaning att ställa upp i Springtime för Haldex. Klart som %#€<|\}*£$ att jag ställer upp. Den trogne läsaren minns kanske att det inte gick så lysande förra gången. Men den här gången tränar jag faktiskt lite inför loppet och jag springer i mål på 44:43. Drygt 2 min snabbare än 17 år tidigare. Efter loppet stöter jag på Pernilla oftare och oftare och vi börjar "data". Nästan exakt 4 år och 11 mån senare gifter vi oss på en strand på norra Oahu.
Tänk, det där med löpning är kanske inte så dumt ändå?
Resan till Mikael-löparen (eller Mikael 2.0) får jag återkomma till senare i veckan. Det är dags att släcka lampan. Det är morgonjogg i morgon bitti (tänk som det kan bli). Förutom att plita ner denna text har jag spenderat dagen med att vandra i bergen runt Merano. Vart man än vänder sig är det vykorts-vyer. Ett par riktigt otroliga vackra trailpass har klarats av i veckan så här långt och fler ska det bli. Det landsvägslöpningen gör för kroppen gör traillöpningen för själen. God natt!