Klockan är 01.15 och jag som hade lovat att ni skulle få den spännande upplösningen innan kl01.00...sorry. Jag gick upp jämsides med Lasse vid varvningen och kände mig rejält sliten. Nu skulle vi ut i den vilda terrängen igen och det enda jag tänkte var att titta ner på marken efter grenar som man kunde ramla på,,,nu kändes som om jag gick för medalj och ännu ingen som kom bakifrån. Försök att följa Lasse ett litet tag till och ramla för guds skull inte i terrängen var mitt tänk. Vi hade solen i ögonen och jag hade fullt focus på marken samt att lyfta på fötterna och såg att Lasse drog ifrån meter för meter. Jag var ruggigt sliten,,,helt plötsligt såg jag att de randiga snitslarna var borta och såg att Lasse var på väg ut i ingemans land typ30-40meter från banan. Jag tittade upp från det ansträngande soldiset och såg att jag var fortfarande kvar på banan varvid jag skrek och gormade till Lasse att han var väg åt fel håll.
Han måste ha trott att jag var en helreko fair kille som väntade in honom så att vi blev ett par igen. Men ärligt talat så kom denna 20 sekunders paus som en skänk från ovan, jag var helt körd och på väg att släppa Lasse för gott. Jag släppte Lasse till täten igen och låg kloss bakom, tittade bara på hans fötter och kämpade på. När vi hade ca 1000m kvar vände man tvärt upp mot mål igen. Denna manöver gjorde att man kunde se in mot den redan löpta banan varvid jag gjorde en dödssynd. Jag tittade vänster bakåt och såg med en ångesttfylld blick att två löpare var på väg upp med rejäl fart.
Satan i gatan, jag ville inte komma på en försmädlig fjärde plats. Insåg att om jag släppte Lasse nu så skulle jag "totaldö" och vara ett lättfångat byte för de två jagande löparna. Jag kände också att även om jag skulle hålla mig undan för de två bakom så skulle Lasse spurta ner mig utan pardon på målrakan. Jag var helt enkelt tvärslut.....
Cirka fyrahundra meter kvar var det 3 små backar efter varann, nu var verkligen varje steg en plåga och tänkte att jag måste vara helt knäpp som utsatte mig för denna plåga, kom på bättre tankar. Tänkte att bara jag kunde kämpa mig över sista backen sen skulle jag kunna bara flyta in mot mål och kanske ta en duell mot den "fjärde" löparen som kom bakom. Ett brons på SM skulle jag vara jättenöjd med.
Till min stora förvåning när vi precis hade tagit sista steget över backen och "JAG" ska låta Lasse defilera in mot mål och ta SMGULDET, så får Lasse någon form att psykbryt/mentalkollaps och släpper. Jag fattade ingenting och helt plötsligt vältrar jag mig utför backen i full fart och får ny energi. När jag kommer till den sk. kallade trädallen vid Pålsjö slott möter jag Lasses kompisar som tappar hakan helt, de hade väntat att se Lasse i full patte,,,,
Inne i allen hörde jag att en löpare kom bakom och det var inte Lasse (han kom på en bronsplats) i en mycket hög fart,,,det står folk och skriker -Du tar honom, du tar honom. Det är 80 meter kvar och mindes knappt något av de sista metrarna, allt var som i ett töcken. Dock hann jag tänka -Jäklar nu tappar jag guldet. Tänk var snabbt det kan ändra sig bara för några meter sedan skulle jag vara supernöjd med en bronspeng. Jag gav allt på upploppsrakan och lite mer, fällde mig som en fällkniv och vann med EN futtig sekund. Det var länge sen jag vann ett lopp och hade en jäkla euforisk känsla under lång tid efteråt men det var länge sen jag var så slut efter ett lopp. Mitt första SM-guld och jag hade nog inte kunnat stå med att leva om jag hade missat GULDET men jag tog chansen,,,,Kul.
Nu har klockan blivit redan 02.35 och det kostar på att Blogga,,,nu väntar bingen och imorrn är det fredag,,,Kjell