När jag skulle somna igår i det nya huset så kom jag på en sak som borde få plats i denna blogg:-) Jag har nämnt att vi var lite tävlingsinriktade och framför allt så hatade vi att förlora och värst var mot varandra....Vi spelade mycket badminton och tränade mycket mot varandra vilket gjorde att vi kände varandras spelstil och visste nästan vad den andra skulle göra innan han gjorde det. Efter några år så var vi plötsligt i final i Svalövs kommuns mästerskap...Vem skulle vinna? Vi spelade i fem set och alla set gick till skiljebollar, vi slog i sönder vars 2-3 racket under matchen, både i golvet och på varandra:-) Två gånger kom huvud domaren för hela mästerskapet fram till oss och sa att om ni inte lugnar ner er så måste vi avbryta matchen...Jag kommer inte ihåg hur länge vi spelade men det var lääänge och jag tror inte att hallen i Svalöv har upplevt så mycket vrål varken innan eller efter som det var på vår bana:-) Men detta var tvillingarna, de älskade att tävla och att vinna och hatade att förlora!
I fotboll var det på samma sätt, vi eldade upp hela vårt lag så ingen vågade komma till match och inte ge 100%. Detta var ganska ovanligt division sex men vi lyckades gå upp i femman bara genom att kämpa. Någon från Röstånga skrev på FB i samband med vår 50 års dag att vi lyckades med vår energi och ledarskap få upp ett landsortslag i division fem. Det är lite konstigt att när man idag tittar tillbaka på detta och förstår hur man påverkat andra utan att förstå det just då!
Att titta tillbaka har jag gjort idag, i mina träningsdagböcker som jag skrivit i 30 år. Jag har sen varje år summerat antal km jags sprungit och antalet meter jag simmat. Bästa noteringen är från 2009 med 400 mil och 400 000 meter, sista veckan var det att putsa till siffrorna. Men åren då jag var bäst så sprang jag bara 250-300 mil om året.
Tillbaka till 80 talet då reservofficersutbildningen var över och studierna i Lund tog fart. Läste fyra år om personal frågor vilket sen även BG gjorde. Jag i Lund medan BG flyttade upp till Örebro för att kunna träna bättre med de bästa femkamparna i Sverige. Jag gjorde B-landslagsdebut 2008 och A-landslaget 2009, några år efter BG fortfarande:-). Mitt första VM 2009 gick i Venezuela och jag var klart sista av oss sex svenskar som fick åka med fick en 36e placering totalt. Dessa poäng hade idag gjort mig till bästa svensk men det har hänt mycket inom femkampen i Sverige under mina 30 år.
När jag var klart i Lund och vi skulle fylla 25 år så firade vi genom att åka utomlands i sex månader, Asien och Australien vilket alla gjorde på denna tid. Vi tränade ganska dåligt under resan men jag tror ändå att det var här någonstans jag bestämde mig för att satsa 100%. Jag flyttade till Helsingborg när vi kom hem igen och efter mycket mod och ångest så ringde jag till en friidrottsklubb och tänkte börja träna med dem. Första passet var 6x800 i Fredriksdalsslingan och jag hoppades att jag inte skulle göra bort mig för mycket. I min värld så var en friidrottsklubb en plats där det bara fanns riktigt bra löpare...Konstigt jag var först på alla intervallerna och ingen hängde på, vad hände?? Jag förstod senare att det inte fanns så många bra löpare i stan, de som fanns tränade själv även om de tillhörde klubben. Men detta var början till min stora utveckling, innan hade jag kört fart max en gång i veckan och ensam, nu blev det minst två gånger i veckan och i grupp.
Jag hittade nya träningskompisar i stan, tränade löpning med en grupp, åkte sen direkt till Filborna och simmade med några andra och sen direkt till IH för att träna styrka med en tredje.15-20 pass i veckan var normal dosen och då pratades det inte om att periodisera, jag körde hårt alla dagar och blev stark och sliten. För att kunna träna ännu mer så åkte jag till Australien i fem månader och tränade heltid, då var det 20-25 pass i veckan....När jag kom hem sprang jag milen på 32,01 och lyfte 110 kg i bänkpress, för er som inte provat så är det ingen lätt kombination:-)
Både BG och jag levde för idrotten, vi jobbade , åt, tränade, och sov, där fanns inte plats för mycket mer i livet men med framgångarna som kom så var livet underbart. BG blev Europamästare i femkamp, jag var som bäst fyra i norden, vi tog guld i lag på nordiska, vi tog brons på lag i VM tillsammans och plötsligt var vi lite halvkända i idrottsvärlden. Femkampen är inte stor i Sverige men vi började tävla mer och mer i olika lopp, vi tävlade nu båda två för IFK Helsingborg som inte hade några andra långlöpar namn efter det att Hans Segerfeldt och Lennart Klingberg slutat. Men på den tiden när jag gjorde 32 minuter på milen så vart man bara placerade runt nr 10 på Springtime, Sverige hade säkert 100 pers som gjorde milen under 30 minuter vilket skall jämföras med i dag då jag tror att det är mindre än 30. Jag skulle på samma sätt gissa att det var minst 500 som gjorde milen under 32 om det idag är ca 100 pers. Vår lycka var att dessa inte kom från Helsingborg så vi fick lite plats i lokaltidningen....
Under ca 8 år (5 mån/år) så tävlade vi i princip varje helg, antingen i löpning eller femkamp. Jag är övertygad om att just tävlingsmomentet är då du utvecklas mest. Det fanns tävlingar överallt och många tävlade och vi gav alltid 110%. Att bli trött och få syra fanns med vi lyssnade inte på det. Om jag på den tiden kunde springa flera km med syra i kroppen så är den sträckan idag max 50 meter, ibland undrar jag vad som hänt...Jag nåde min topp i början av 90 talet då jag var runt 30 år, hade 8,55 på 3000, 15,21 på 5000 och 1,13 på ½maran. BG slutade med femkamp och jag tänkte köra några år till....Jag tar 90 talet i morgon:-)