(2007-2011)
I've got to keep running the course,
I've got to keep running and win at all costs,
I've got to keep going, be strong,
Must be so determined and push myself on.
Ett par månader innan Linneas föddes (julen 2006) sa min fru till mig att ”nu får du faktiskt börja röra på dig” och det gjorde jag. Jag snörde på mig skorna och kom snart in i en vana. Karriär 3.0 inleddes.
Första tidens löpning var ganska skön och jag byggde upp mig sakta och stadigt. Jag var livrädd för att bli skadad så 5 km i taget, tre dagar i veckan. Göteborgsvarvet på strax under 2 timmar och Stockholm halvmara ett par minuter snabbare. Med ett avbrott under pappaledigheten med ont i ryggen gick det stadigt vidare.
Under hösten 2010 lämnade jag mitt trygga och invanda jobb som chefsjurist på Sony Ericsson och gick övre till produktledningen i en tid av stor turbulens (ni vet Apple ställde till det lite grann). Sony Ericsson var piskat att vända trenden och var i ständig kris. Produktledningen satt i mitten av skiten och jag upplevde mitt absolut mest inspirerande arbetsår – men också det allra tuffaste jag har gjort i hela mitt liv.
Den enda andningsluckan blev löpningen och jag förstod helt plötsligt hur otroligt viktig den blev för att kunna varva ned. Det fanns dagar då jag kom hem och hjärnan och hjärtat gick på högvarv för att en halvtimmas joggning senare vara helt återställt. Jag tror inte jag hade klarat ett arbete i det tempot utan träning – jag hade åldrats för fort helt enkelt.
Jag insåg också hur meditativ löpningen var för mig – framförallt började de tidiga morgonlöpningar på helgerna bli rutin. Allra härligast var det att starta i mörker och möta morgonen. Och ännu mer härliga vara de vintriga dagarna när det knarrar under skorna. Det finns bilder från ängarna vid Bruce skog etsade på min näthinna.
You run,
Never stop,
Gotta win, gotta run till you drop,
Keep the pace,
Hold the race,
Run, on and on,
Run, on and on,
The loneliness of the long distance runner.
2010 glömde jag anmäla mig till Göteborgsvarvet och fick istället göra min första mara i Köpenhamn med endast ett långpass över 21 km i benen. Det gick väl bra i 33 km – sedan stod den där. …. Väggen. Sista milen tog 80 minuter men jag tog mig i vart fall i mål på 4:13 och med ett gott konstaterande ”då har du bevisat att du kan springa en mara – aldrig mer”. Min återhämtningstid var något längre än Simons och det tog två år innan jag sprang en mara igen.
Men det traskades på och jag sprang en del. Kanske uppåt 3 mil per vecka och tog mig nedåt 1:40 på Göteborgsvarvet. Nöjd och glad.
Och någonstans här bestämde jag mig för att jag också ville bli någon och det snart.