(1989-1997)
Livet gick vidare ... jag var kvar inom orienteringsrörelsen: som ungdomstränare och elitledare, banläggare vid 5-dagars 1990 och styrelseledamot i klubben. Gjorde några tappra försök att komma igång med stöd av rehab ... men det var inte alls kul. Och det blev inte bra. Många bakslag och ingen motivation. Det blev bara vila under många år som idrottsinvalid ….
En dag flera år efter jag blev skadad - innan en tävlingsträning där jag skulle gå och hänga ut skärmarna - la bilen av. Jag fick tag i min svägerska och tog mig fram men jag hade bara femton minuter kvar att hänga upp skärmarna och fick springa och jag sprang tre km på 15 minuter med blodsmak i munnen. Men jag sprang, fick inte ont och min karriär 2.0 startade denna dag den 25 november 1991. Inte back in business direkt men butiken var öppen i vart fall. Under ett par år fick jag en resa tillbaks som kröntes av ett lopp där jag gick jämt med täten på tiomila. Ett lopp med Flytet – troligen ett av de bästa lopp jag gjort där kontrollerna satt längs vägen där jag sprang och inte tvärtom.
Men denna tid handlade inte om min karriär – jag och mina gode vän och vapendragare Lennart Hålsjö, fick hand om ett gäng killar och tjejer som vi tränade under ett antal år. De blev bättre och bättre och vi hämtade hem ett antal sköna SM medaljer. Vi gjorde ett antal saker bra – vi byggde en rejäl bas genom tävlande, en gemenskap och god orienteringskunskap. Det enda vi inte gjorde var att träna dem som löpare (ingen av oss gillade ju löpning). Det blev bra ändå (killarna har ett antal medaljer inom terränglöpning också) men med dagens kunskap tror jag att vi göra det ännu bättre.
Det var svåra tider under nittiotalet för orienteringen. Mellan 1979 och 1992 drabbades 15 unga män och en kvinna av den så kallade orienteringsdöden. Deras hjärta slutade plötsligt att slå och de avled under mer eller mindre oförklarliga former. Under 1992 och 1993 införde Orienteringsförbundet ett särskilt åtgärdsprogram. Orienterare som inte kände sig fullt friska skulle varken träna eller tävla. Vi ställde in all fysisk aktivitet och det kändes lite udda att vara ute i skogen och gå-träna. Först 2001 kom man till någon form av insikt – det var det varken Twar-bakterien eller skogsmiljön i sig som var fel - utan allt i kombination. Det fanns även en koppling till att man struntade i kroppens signaler – det var faktiskt manligt och modig att springa av sig sjukdomar.
Egentligen tog min karriär 2.0 slut någonstans runt 1994 med en bristning i ljumsken, men den stora segern kom inte till mig själv som löpare. Under våren 1997 jobbade jag på Clifford Chance i Frankfurt men beslöt mig för att åka hem för att coacha vårt tiomila lag. Vi ställde upp med ett lag som bestod av idel egna produkter i unga seniorår och en landslagsman från Tjeckien som vi känt sedan länge. Bra killar med SM framgångar som juniorer. Vi aspirerade på en plats runt de trettio, väl medvetna om att det räckte med en dålig sträcka för att landa långt ned i listan. Kavle startade på natten och vår startman (en Dan ”Mr 100 %” Corneliuson typ) var givetvis med in i täten 6 sekunder efter. Sträcka 2 flöt på och på långa natten – denna sträcka som de flesta av oss inte ens skulle drömma om att springa – slocknade lampan för vår kille och han sprang ett antal km med handficklampa. Tur i oturen så gick täten bort sig – så vi var fortsatt med. Sträckan efter gör min nuvarande tränare (Robert Westman, produktchef på Mighty Sport som gör rödbetsjuiceextrakt) ett jätteryck och går ikapp täten och vi är 20 sekunder efter. Det är riktigt tätt med 40 lag inom en minut. Vi hänger i och efter 8 sträckor ligger vi på 14 plats med mängder av topplag bakom oss. Dagen gryr och vi skickar ut den tjeckiska landslagsmannen och han knaprar in till plats 8 – det är bara norska, finska och svenska topplag kvar. Och så orienteringens Åshöjdens BK – OK Alehof – med kanske ett av Sveriges största löparlöften på slutsträckan – Kristian Algers. För er som kan svensk löpning så var han 6 i Lidingö 2011 och har ett personbästa på maran med 2.19,22 och 10k på 29:33 – jag har lärt han allt jag kan och sedan sprang han ifrån mig. Vid denna tidpunkt var det få som kände till hans löpförmåga. Fram till denna dag. Kristian spöade ett gäng landslagsmän i en långspurt utan dess like och tog finfina skalper. Den ende han inte han ikapp var den svenska landslagsmannen Emil Wingstedt. Vi tog en redig skalp denna dag – ett hemmasnickrat lag som jag och Lennart tränat sedan barnsben blev orienteringens Åshöjdens BK.
Detta var en av de största dagarna i mitt idrottsliv och perioden som ledare/tränare kanske den mest givande idrottsperioden i mitt liv, framförallt under den perioden när jag både tävlade och var ledare. Den gemenskap som skapas när man gör saker tillsammans är fantastisk. Det är stort att vinna själv. Att göra det tillsammans är ännu större. Allt har sin tid – men prova gärna på ledarskap över en ungdomsgrupp någongång i livet. Det är rätt bra pay off …
"Om man har kul och jobbar hårt så blir det bra resultat" - Urban Nilsson, vallachef i längdåkningslandslaget under OS Sotji.
Imorgon skall jag tala om ett liv i förfall. 5 kg per advokatbyrå / juristavdelning. Jag hade fyra arbetsgivare under den perioden.